Vissa dagar

På förmiddagen var det skridskor med barnen vid Hellas, på eftermiddagen demonstrationståg med Nemam Ghafouri och hennes vänner, på kvällen åt vi världens godaste kalvstek. Vissa dagar är mer än andra.

Flygnormen

Har många gånger undrat hur trender och opinioner uppstår. Ibland är det inflytelserika människor som medvetet bestämmer att nästa år klär vi oss i rosa (typ), men oftast verkar det oklart var flodens källa är belägen.
Innan Jens Liljestrands krönika i Expressen och innan Heidi och Björn berättade om sitt race mot fossilfriheten så återuppstod min egen egen klimatångest, utan att jag riktigt förstod varför. Såpass att jag avbeställde den planerade cykelresan till Patagonien i mars. (Nåja, det fanns även andra skäl att hoppa av, men skammen hjälpte till.)

Nu plågar jag mina kollegor på jobbet och mina FB-vänner med artiklar och inlägg som ifrågasätter vår nuvarande  livsstil. Mycket av det kokar ner till frågan om individens ansvar. Jag tycker att Lennart Fernström (Syre) lyckas knyta ihop säcken ganska bra :

Systemet kommer bara förändras om vi är tillräckligt många som likt Alyssa Milano, Rosa Parks, Nelson Mandela, Mohammed Bouazizi och Lech Wałęsa vägrar vara en del av det. Först då kommer politikerna våga diskutera en flygskatt som gör skillnad på riktigt. Först då kommer de att sluta subventionera flygplatser. Först då kan vi förvänta oss ett förbud mot fossila bränslen. Först då blir klimatfrågan något annat än fernissa för politiken.
En inställd flygresa räddar inte klimatet, men varje inställd flygresa ökar manöverutrymmet något för kommande generation och världens fattiga. Och varje medvetet inställd flygresa bidrar till att bryta ner flygnormen. Den som tar miljöfrågan på allvar och har en solidarisk grundsyn inser därför att det inte finns utrymme för hens flygresa. Eller som MC5 uttryckte det: “the time has come for each and every one of you to decide whether you are gonna be the problem, or whether you are gonna be the solution. You must choose”

Fernström
Heidi och Björn mfl DN debatt
Liljestrand

Homo Sapiens II

Hoppas kunna gå från ord till handling,
och minska min konsumtion,
och mitt flygande.
Reduce - reuse - recycle - here I come.

Men idag har jag handlat,
en staty gjord av Sara Ångström, kallad  Homo Sapiens II.

Den verkar redan trivas.
Den ger mig hopp.

Det gör ont

Får ofta höra att "det där gör du bara för att bli av med ditt dåliga samvete".
Ja, så är det. Vad är det för fel med det ?
Det vore ju toppen om man utan minsta påminnelse och av pur glädje gör det som bör göras. Men när det inte räcker, när det inte fungerar, då återstår bara förbud, eller dåligt samvete.

Fick nedanstående kommentar för några år sedan.
Den svider. Och det är bra.

Det finns inget äkta I det här längre.

Diskussionen är bara en ursäkt att slippa ta ställning och ärligen agera därefter, men ändå känna sig duktig och påläst. En lagom mysig filt att svepa om sig i höstkylan.

 För sanningen är att detta varken handlar om Gud, diskussion eller klimathot, det handlar om Dig...

Efter att ånyo läst kommentarer på den här bloggen, BS och liknande blir jag väldigt depprimerad för första gången på länge.


När inte ens de som bryr sig om förändring bryr sig om att förändra, då kan man verkligen tala om att "svära i kyrkan".


I den här debatten har det också varit väldigt lite av faktiska förändringar. X har varit en starkt lysande stjärna på den här mörka himlen, men förutom henne är det en hårresande falskhet mellan snack och bandy.

Vi som skriver här är människor som både har medlen och förutsättningarna att verkligen visa vad vi menar i handling. Men istället väljer vi att fortsätta kasta fakta på varandra, äta kött och flyga på semestrar.

 Kanske är det så att så länge man tar rätt ställning så har man sin moral fri. Det är svårt att göra en annan tolkning efter alla dessa år.

 Men prata på ni och fortsätt ändra med ord.

 Detta är inte min väg.

EPIC solution

Gillar mörker, fortfarande ..

Fyra slags lycka

Fyra slags lycka. Tycker den där DN texten av David Brooks i förra inlägget är så tänkvärd. Tyvärr kan den bara läsas av DN-prenumeranter, så det får bli ett citat.

Jag skulle visa er två modeller för människan utveckling.
Den första skulle man kunna kalla Fyra slags lycka. Den lägsta sortens lycka är materiell tillfredsställelse. Att ha god mat, bra kläder och en trevlig bostad. Sedan kommer prestation, den glädje vi känner vid en välförtjänt och erkänd framgång. Den tredje är omtanke, den glädje vi känner när vi ger av oss själva till andra. Och slutligen är den högsta formen av lycka den moraliska glädjen, den glödande tillfredsställelsen vi upplever  när vi har underordnat oss ett nobelt ändamål eller en kravlös kärlek.

Den andra modellen är Maslows berömda behovshierarki. Enligt den börjar vi med att tillfredsställa våra fysiologiska behov, som hunger och törst. När det är avklarat flyttar vi upp till trygghetsbehov, ekonomisk och fysisk trygghet. När väl dessa är uppnådda kan vi gå vidare till samhörighet och kärlek. Sedan, när vi klarat av dem, kan vi flytta upp till självkänsla. Och när det är tillfredsställt kan vi flytta upp till självförverkligande, vilket är att uppleva självständighet och möjlighet att leva ett liv som uttrycker vårt sanna jag.

Den stora skillnaden mellan dessa två modeller är att Fyra slags lycka rör sig uppåt från en nivå där individen vinner andras erkännande genom sina prestationer, via nivån där omsorgen om andra står i centrum till stadiet där det kollektiva engagemanget har blivit mer universellt, medan Maslows behovshierarki rör sig från det kollektiva till det relationella och i toppen återfinns det individuella. I den ena modellen är den mänskliga tillvarons högsta mål att dämpa och lyfta sig över jaget, i den andra är det att befria och förverkliga jaget.

De flesta religioner och moraliska system har inriktat sig på att dämpa jaget eftersom man ansett att själviskhet är det stora problemet för människan.

...

Ingen av oss lever upp till sina ideal, vare sig i äktenskapet eller någonting annat. Men vi kan sikta högt. Maslows behovshierarki försjunker alltför lätt till självupptagenhet. Det är dags att lägga den åt sidan.




Vill inte gå i Maslows trappa, vill inte fastna på halva vägen mot fyra slags lycka.

BILDER:
Nemam Ghafouri, Bajed Kandala (Irak), Joint help for Kurdistan

Fyra slags lycka

Fyra slags lycka. I Maslows behovstrappa, som vi vant oss vid, är det översta trappsteget självförverkligande. Här gäller det omvända, högst upp finns vi till för andra och goda ändamål, och glömmer oss själva.
David Brooks 
(kräver tyvärr att man prenumerant)




 

Planetskötare SECHER

vet inte om det spelar någon roll, 

men det känns mycket bättre

att bli kallad planetskötare 

än klimatkrigare

Heidi och Björn

Sista skörden