Stick inte hål

Försöker förstå varför det gick så lätt att sätta upp hinder för människor på flykt att ta sig in i Sverige. Talet om andrum, ordning och reda och hotet mot vår inre säkerhet, vad handlar det om ? Är vi verkligen så illa ute, eller har vi bara blivit känsligare, mer sårbara ?

Det senaste dagarna har jag vid flera tillfällen fått ta emot regelrätta utskällningar när jag rullat långsamt på trottoaren med min cykel (för att undvika hala valkar i vägbanan) . Varje gång har jag uppfattat att det handlat om en reaktion på en rubbad ordning (ett regelbrott), inte brist på utrymme eller att någon varit i fara, verkligen inte.
(Kan inte låta bli att tänka på hur jag snitslat mig fram på cykeln i ett gytter av folk och fordon i städer som Khartoum och Katmandu utan minsta tillsägelse, eller minsta tillbud.)

På jobbet, även på behörigt avstånd från den moderna storstaden, upplever jag något liknande. Att ordning och reda är viktigare än bra och dåligt. Utan överdrift, ett icke korrekt ifyllt protokoll eller formulär innebär omedelbart driftstopp, medan ett respektlöst bemötande, en felaktig bedömning eller dålig operation inte med säkerhet får några konsekvenser.

Mina föräldrar växte upp under brinnande världskrig, det levde fem snåla år i ovisshet, ändå får jag intrycket att de upplever mycket större fasa idag över hot som inte är i närheten av de som rådde då. Visst, alla kan uppleva att det var bättre förr, men räcker det som förklaring ?

Mer regler och kontroll, mindre tilltro till anpassning, gott omdöme och sunt förnuft, ökad rädsla för det okända, jag kanske bara inbillar mig. Att vi stänger gränserna för människor på flykt är däremot inte inbillning.
Är vi rädda för att flyktingarnas tålighet och anpassningsförmåga ska få oss att framstå som bortskämda ynkryggar ?