Vi stannade bilen i vägkanten för att höra ordentligt. Studio ett rapporterade från den stora skogsbranden och vår gamla gamla från radhustiden, som numera bor i trakten där det brinner, skulle medverka. Vi lyssnar andäktigt. "Hon är sig precis lik", "typiskt Eva att säga så", "va´bra hon va´".
Intresset stegras när man kan relatera eller känner igen, och tvärtom.
Utan tvekan en begränsning i det mänskliga - branden är ju angelägen även om man inte känner någon.
Intresset stegras förstås om man själv får smaka på röken. I morse stack det ordentligt i näsan när jag passerade Skanststulls-bron i hällande regn, tveklöst var det brandlukt. Då, och först då, blir det på riktigt ?
Jag har skaplig koll på var det bråkas, svälts och dödas i världen, och lever i föreställningen att jag bryr mig. Men vilken liten skitsak som helst på hemmaplan kan få mig att glömma alltihop.
Utan tvekan en begränsning, hos mig.
3 kommentarer:
Det är nog inte så begränsande som du tror.
För en massa år sedan såg jag en tecknad "skämtbild" som visade ett svältande afrikanskt barn som satt mitt i bedrövelsen hållandes ett plakat med texten "Rädda valarna".
En talande bild på många sätt. Man måste vara nära...
Låter absurt. Är vårt "engagemang" lika absurt/orimligt ?
Svårt att vara nära i en "global" värld ?
Jag såg en bild av en apa
som höll i en bild av en apa
som höll i en bild av en apa
som höll i en bild av en apa
som höll i en bild av en apa
som höll i en bild av en apa
som höll i en bild av en apa
som med nedärvd skräck sade:
"Rädda oss från människorna!"
Dynape
Skicka en kommentar