Lovade (mig själv) att återkomma till Religionen och Klimatet innan veckan var till ända.
Få saker är svårare än att ta ställning till det man inte förstår. Särskilt om man måste. Risken finns att man blir lurad.
Ångest är ett starkt ord, men det känns på sin plats när det gäller oron för global uppvärmning. Ända sedan hösten 2006 och programmet Planeten har jag lidit av det som numera går under benämningen klimatångest. Det späddes på ordentligt av Al Gore (
An inconvenient truth) och Andreas Malm (
Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent.)
Jag har under de här åren aldrig ifrågasatt 1. att det föreligger en global uppvärmning, 2. att den är orsakad av människan, och 3. att det kan få förödande konsekvenser för livet på jorden.
I andra sammanhang är jag ständigt på min vakt mot vad rädsla och skrämsel kan ställa till med, men att detta skulle kunna gälla global uppvärmning har inte slagit mig. Vilket grundar sig på, all den stund jag själv inte kan bedöma sakfrågorna, att jag litar på och har förtroende för de som framför varningen.
Men på senare tid har det långsamt hissats små röda flaggor. Som när vetenskapsjournalister och vetenskapsredaktioner redovisar IPCC;s senaste klimatrapport på ett sätt som är mer känslomässigt än sakligt, på ett sätt som påminner om ekonomiredaktionernas okritiska förhållande till behovet av ekonomisk tillväxt. I de korta nyheterna får vi höra att klimatpanelen nu "med 95% sannolikhet " kunnat fastställa ett samband mellan våra utsläpp och global uppvärmning. Det låter märkligt. Vari består osäkerheten ?
Kanske var det därför jag inte enbart upprördes över helsidesannonsen
Klimathotet - En missuppfattning ? (www. klimatupplysning. se) på Svenska Dagbladets nätsida för några veckor sedan.
Falskt Alarm - Klimatfrågan ur vetenskaplig aspekt, 200 sidor skrivna av kemisten Gösta Pettersson, sidor som jag nu har läst. Och jag har verkligen hamnat i tvivel. Om det (1) föreligger en global uppvärmning, (2) orsakad av människan, och med (3) förödande konsekvenser för livet på jorden.
Återigen, det bygger mer på förtroende för författarens sätt att framföra sitt budskap än min egen förmåga att bedöma sakfrågan. Men hans budskap rimmar med den skepsis man som naturvetare instinktivt kan känna för kurvor som plötsligt skjuter i höjden, när vi talar om ett ämne som ingår i alla livsprocesser, som ingår i en mängd jämviktsprocesser.
Men
en persons invändningar kan väl inte spela någon roll om "en överväldigande majoritet av forskarvärlden" är enig ?
Jo, i det här fallet räcker det en bra bit. Pettersson redogör sakligt och minutiöst, och som jag uppfattar det utan bindningar, för
många forskares rön och skepsis. Och hans redogörelse innebär med nödvändighet att IPCC, vars rapporter är den
helt avgörande grunden för vår nuvarande uppfattning, mer framstår som vilseledande politiker än sanningssökande vetenskapsmän.
En kort sammanfattning av Petterssons mening är att IPCC grovt överskattat människans betydelse, eller underskattat hennes obetydlighet, om man så vill. Att klimatmodellerna misslyckas både med att bekräfta empiriska data och att utfärda prognoser. Att klimatpanelen hellre vill bekräfta sin egen idé än kritiskt ifrågasätta. Och att anledning till det skulle vara att välmenande miljövänner offrat sanningen för att kunna skrämma fram övergripande förbättringar och förändringar av miljö och ekonomi ? Eller som den amerikanske IPCC-representanten och Clinton/AlGore-medarbetaren Tim Wirth uttryckt det :
Even if the theory of global warming is wrong, we will be doing the right thing in terms of economic policy and environmental policy.
Några sammanfattande citat (som egentligen bara blir meningsfulla när man läst vad de grundar sig på) :
IPCC:s beskrivning av temperaturutvecklingen på jorden har mött förödande kritik från geologer, biologer, metereologer och astrofysiker. Statisiska experter knäckte Manns hockeyklubba, kemister har ogiltigförklarat bedömningen att koldioxidens uppehållstid är mer än tio gånger längre än den experimentellt befunnits vara. Strålningsfysiker har betecknat klimatologernas beskrivning av växthuseffekten som rent nosens. Matematiker, progostiker och många andra har på skilda grunder avfärdat klimatmodellernas förutsägelser som totalt otillförlitliga, något som besannats under de senaste decennierna.
Ingen lär vara omedveten om påståenden att vi människor orsakar en global uppvärmning som ger allt extremare väder med ökad frekvens av katastrofala översvämningar, orkaner, värmeböljor, köldknäppar och så vidare. Men hur många är medvetna om att flera decenniers forskningsresultat visat att 1900-talets globala uppvärmning inte har lett till någon statistiskt signifikant ökning av extrema vädersituationer ? Och ur många känner till att även IPCC har dragit den slutsatsen ? Känner ens flertalet skeptiker till att så är fallet ?
Genom att basera sina bedömningar på modeller som inte är validerade begår IPCC samma fel som som istidsalarmisterna gjorde på 70 talet. Man argumenterar för det aktuella budskapet genom vetenskapligt obefogad skrämselpropaganda istället för att ge en korrekt beskrivning av kunskapsläget. Det finns modeller som betonar växthuseffekten och spår att vi går mot varmare tider och det finns modeller som betonar solaktiviteten och spår att vi går mot kallare tider. IPCC intresserar sig till övermått för det förra och negligerar de senare. Den preferensen är inte vetenskapligt befogad. Den är politiskt betingad.
Om jag blivit av med min klimatångest ? Ja, till stor del !!
Det är nog OK att sitta still i båten tills vi vet bättre. Om det närmaste decenniet inte heller innebär att temperaturen stiger trots fortsatta utsläpp, då kan vi glömma Global warming, och med full kraft ta oss an det som ovedersägligt är rovdrift och vanskötsel av Moder Jord, och människorna som befolkar henne.
Alternativt komma på något annat att bli livrädda för.
