En vacance

Med mountainbike och interrail på väg till riddare R som semestrar i S:t Cast, Bretagne. Det har tagit fem dagar via lillasyster och Paris. Precis så där oberakneligt och befriat fran hets och prestation som man kan önska.
Olidligt hett. Men nu kommer det visst en riktig regnskur.... A bientot.

Akrobatik på Folkungagatan

Mumma för David - "I trygghetsnarkomanernas land" - Eberhard ?

Övergrepp - igen.

Det gäller att inte bli närsynt, att inte förlora sig i detaljerna.
Morgonnyheterna trummar ut Ekots rapport om statliga ungdomshem som tvärtemot alla regler sätter 15-åringar i isloleringscell.
En rapport om övergrepp. En rapport om övergrepp inom vården. En rapport som (sannolikt) bara är toppen på ett isberg.
En rapport som speglar precis det som den bespottade konstfackseleven Anna Odell ville sätta fingret på.

Och sen det värsta. Reaktionen. Man "ska se över rutinerna". Det handlar, för helvete, inte om bristande rutiner. Det handlar om ett konkurrenssamhälle där vi allt oftare letar efter någon längre ner på stegen att trampa på. För att bli av med lite av frustrationen att man troligen aldrig helt och hållet duger.

Sahlin hos Ehrenberg

Johan Ehrenberg, chefredaktör för tidningen ETC, bjöd in Mona Sahlin och hennes nya kompisar för att diskutera kris, klimat och röd-grön revolution. Gå in på ETC;s hemsida och njut.
Det är amatör - produktion som för tankarna till TV;s barndom. Ehrenberg visar planscher med dystra grafer som inte syns i bild, Lars Ohly ligger i bildskugga under hela första avsnittet, Peter Eriksson i profil är så nära kameran att varje skrymsle av dubbelhakan syns. Men, och det känns väldigt tankeväckande, det här amatörupplägget ger inblickar som de stajlade och retuscherade produktionerna på SVT inte kommer i närheten av. Lars pillar i näsan, Mona har bestyr med en medicinkarta (nikotin, migrän??), Peter är sur hela tiden och Maria brinner, blixtrar och hänger fram över det låga kaffebordet. Det blir inte (enbart) de näsvisa frågorna som ger svaren, utan det spontana uppträdandet.

Se där. En rimlig förklaring till varför pretentiösa, påkostade TV-bevakningar känns så innehållslösa jämfört med ett inslag i P1.
Släta ytor saknar karaktär.

Redaktionell objektivitet

Apropå Iran. Lever i föreställningen att de stora dagstidningarna gör liknande val i sin nyhetsrapportering. Icke sa Nicke.
Svd hade en dubbelsida om händelseutvecklingen i Iran. Med ambitöst "försök -å-fatta-svensson" bakgrundsmatrial. Inte en rad(?) om manifestationen på Sergels torg.
DN körde halva förstasidan och en dubbelsida på Inrikes från plattan. Ingen notis om senaste nytt från själva krigsskådeplatsen.
SvD var inte så imponerade av Sarkozys inhopp i burkdebatten. En liten bild med text.
DN tyckte däremot att det var big-news och la upp en helside-spalt.

I detta objektiva tidevarv är det lätt att glömma alla subjekten bakom redaktionsmaskerna.

Individualism på Sergels torg

P1. En samhällsvetare menade att utvecklingen sedan sextiotalet kännetecknas av framförallt EN strävan. Ökad individualism. Olika rörelser har sen under olika perioder lyckats fånga upp och appellera till den här strävan . Under sextiotalet var det vänstern, under sjuttiotalet var det de gröna, under åttiotalet de nyliberala. Den som uppfattas vurma för att individen får stå tillbaks för gemensamma intressen (vänstern idag) kan inte räkna med några opinionsmässiga framgångar.
Låter som en rimlig analys. Och det förklarar kanske varför det är så löjligt svårt att få konsensus ens i frågor som hotar vår existens. Gärna uppoffringar , but not in my backyard.

Igår. Står i gassande sol på Sergelplattan. Hundratals iranier har samlats för att stödja kampen i hemlandet. Kampen mot det islamistiska styret. Iranier, iranier, överallt iranier. Av och till kommer en ensam kostymklädd man nerför trappen från Kulturhuset. Ser framför mig bilden av den ensamme tjänstemannen med portfölj som oberört lämnar World Trade Center den elfte september 2001. Den kostymklädde, innesluten i sig själv, banar sin väg genom horden av iranier.
Det blir en stark bild av individen mot kollektivet. Vi gör de ofta lätt för oss när vi försvarar vårt "individen-framför-allt-projekt" med att motsatsen skulle vara fundamentalism och sharialagar. Här i solskenet står människor som älskar och försvarar fri och rättigheter för individen. Men som samtidigt har, och värnar om, en gemenskap som jag bara kan bli djupt avundsjuk på.
(Sagt av en ensamvarg som inte dragit något tungt lass i sällskapslivet....)

Sponsor-ship race

Igår var det plåster på såren efter förnedringen på Kanholmsfjärden. Publikfriande kappsegling mellan Skeppsholmen och Djurgårds udde. Sponsorerna skulle ha sitt.

Volvo/Ericsson på Kanholmsfjärden

Kanholmsfjärden har en alldeles speciell betydelse för mig och min bror. Det var det första stora vattnet vi som yngre tonåringar vågade korsa med vår J 10:a. På andra sidan " Attilanten" låg inte New York, men väl Sandhamn.
Nog känns det lite märkligt att detta frihetens hav nu är avstängt och ockuperat av Volvo och Ericsson. Röda och gula jättebojar, patrullerande sjöpolis och en hoper frivilliga vaktbåtar. Och i regel-Sverige höll sig naturligtvis alla hundratals båtarna snällt på rätt sida linjen. Vi förväntades förbli på kilometeravstånd från de gästande världsomseglarna, som därför bara syntes som avlägsna sjömärken.
Sånt här har jag väldigt svårt att finna mig i. Gjorde flera fåfänga instick på den s.k tävlingsbanan, vilket förstås resulterade i en svärm av vaktbåtar och sjöpoliser som hotade med vite.

Strax innan Djuröbron kom Jakob Walleneberg farandes med blond kallufs i vacker träbåt, Nixie.
Jag antar att han inte behövde stanna vid de röda och gula bojarna. Utan kunde sälla sig till VIP-båtarna som låg upplagda på rad precis där världsomseglarna forsade fram. Precis där alla via andra mindre vippiga, men lika segelglada, också ville vara.

Hur går det egentligen till när bil-och telefonfirmor får rätten att stänga av ett innanvatten som omfattas av allemansrätten ?

Ingvar Kamprad sommarpratar

Har en liten radio, inhandlad på ETC, som kan laddas med vev och solceller. Av en tillfällighet slog jag på den för att se om den var vid liv. Mottagningen är inget vidare men signaturmelodin till Sommar i P1 går inte att ta miste på. Ingvar Kamprad gör debut som sommarvärld.

För en svensk jantemänniska, ständigt avundsjuk och van att leta fel, blir det en ganska omtumlande radiopupplevelse. Och när programmet är över känner jag trycket att ta ställning. Går det att tro på karln ?

Ingvar Kamprad är en enkel bonnapojk som drivs av viljan att hjälpa människor till ett bättre liv.
Ingvar Kamprad är anspråkslös och har inte så stora behov, han har så han klarar sig. Pratet om hans stora förmögenhet är trams.- Vad ska jag med pengar till ? Vår tids sjuka är att pengar blivit ett självändamål.
Ingvar Kamprad upprepar flera gånger hur viktigt det är att sätta sig in i vanliga männisikors situation. - Det gör man inte i fina kläder med kamera på magen. Och han betonar hur viktigt det är att föregå med gott exempel. Att t.ex aldrig åka business-class. Eftersom vanliga människor inte kan göra det.
Ingvar Kamprad har aldrig skattesmitit, och aldrig betalat mutor.
Ingvar Kamprad har hållit sig borta från börsen för att kunna jobba långsiktigt. - Vissa ställen går med förlust år efter år men på långs sikt tror vi på dom.
Invar Kamprad vill starta IKEA i Iran för att "öppna upp" det som politikerna inte klarar att "öppna upp".
Ingvar Kamprad flyttade till Schwiez för att hustru Margareta tyckte barnen skulle lära sig franska.
Ingvar Kamprad ångrar sitt köp, 12 miljoner, av den franska vingården som han inte hinner vara på och som bara varit bekymmer. - Jag säljer den så fort jag kan få tillbaka pengarna.
Ingvar Kamprad "är mer än lite intresserad av miljön" och han håller inte med Al Gore och andra om faran med ökad koldioxidhalt. Vattenbristen är ett större hot. Sedan har han en ide om att syre är framtidens bristvara. Därför har han engagerat sig i bambuodlingar som producerar extra mycket syrgas.(???)
Ingvar Kamprad har en stiftelse i Holland för att stödja design och utbildning. Efter segdragna juridiska processer har stiftelsens text ändrats så att den nu även kan fokusera på social mission och hjälp till utvecklingsländer (?). Stiftelsens heligaste princip är att ingen familjemedlem skall kan ta ut av stiftelsens medel för privat bruk.
Ingvar Kamprad är bekymrad att duktiga designers gör IKEA-produkterna för stajlade, så att de inte längre är ämnade för vanliga människor. - Det finns en risk att vi lämnar "spåret".
Han avslutar programmet med att "aldrig har jag haft en så stark känsla av att det mesta är ogjort".

Man får (som vanligt) lita till intuitionen. Humanisterna gör jag tummen ner för. Ingvar -Jesus-Christ - Kamprad får min godtrogna, aningslösa janteröst. (Birger Schlaug och andra med kritiskt sinnelag lär inte svälja betet.. ?)

Volvo ocean race arrives

Ersta har en del fördelar. Bland annat utsikten. Från operationsavdelningen har vi första parkett över Stockholms inlopp och Strömmen.
Klockan ett idag anlände båtarna i Volvo Ocean Race efter tapper segling jorden runt. Först kom Ericsson III tätt följd av slutsegraren Ericsson IV. Mäktigt.
Operationsprogrammet tar inte hänsyn till regattor, inte ens om det gäller hemvändande världsomseglare. Så vi fick ta saken i egna händer. Den överviktige patienten fick sova en stund utan dissektion.....

Individualism på Sergels torg

P1. En samhällsvetare menade att utvecklingen sedan sextiotalet kännetecknas av framförallt EN strävan. Ökad individualism. Olika rörelser har sen under olika perioder lyckats fånga upp den här oemotståndliga trenden. Under sextiotalet var det vänstern, under sjuttiotalet var det de gröna, under åttiotalet de nyliberala. Den som uppfattas vurma för att individen får stå tillbaks för gemensamma intressen (vänstern idag) kan inte räkna med några opinionsmässiga framgångar.
Låter som en rimlig analys. Och det förklarar kanske varför det är så löjligt svårt att få konsensus ens i frågor som hotar vår existens. Gärna uppoffringar , but not in my backyard.

Igår. Står i gassande sol på Sergelplattan. Hundratals iranier har samlats för att stödja kampen i hemlandet. Kampen mot det islamistiska styret. Iranier, iranier, överallt iranier. Av och till kommer en ensam kostymklädd man nerför trappen från Kulturhuset. Ser framför mig bilden av den ensamme tjänstemannen med portfölj som oberört lämnar World Trade Center den nionde september 2001. Den kostymklädde, innesluten i sig själv, banar sin väg genom horden av iranier.
Det blir en stark bild av individen mot kollektivet. Vi gör de ofta lätt för oss när vi försvarar vårt "individen-framför-allt-projekt" med att motsatsen skulle vara fundamentalism och sharialagar. Här i solskenet står människor som älskar och försvarar fri och rättigheter för individen. Men som samtidigt har, och värnar om, en gemenskap som jag bara kan bli djupt avundsjuk på.
(Sagt av en ensamvarg som inte dragit något tungt lass i sällskapslivet....)

Ola Skinnarmo - på nya tankar

Ola Skinnarmo skall ut på nya äventyr. Den här gången i kölvattnet på Adolf Fredrik Nordenskiöld genom Nordostpassagen.
Tidigare har äventyret och den fysiska utmaningen varit i fokus, men efter att för tre år sedan sett hur glaciärer smälter på Svalbbard har Skinnarmo fått nya perspektiv på miljön, berättar han i SvD.
Han hoppas kunna komma hem och hålla föredrag. Och få folk att tänka till.
Lycka till !

Street - tennis

Läser i Södermalmsnytt om den nya racketsporten speedminton. Man spelar med en squashliknaden racket, en vindtålig badminton boll och utan nät. Och bäst av allt, man kan hålla till var som helst. T. ex på Medborgarplatsen.
Speedminton började i Tyskland för sju år sedan och har funnits i Sverige drygt ett år berättar entusiasten Alexander Hargelid, som tror att sporten har potential att bli lika stor som innebandy. Regler och poängräkning är en blandning av squash, tennis och badminton. Bäst av fem set, först till 16 i varje set. O.s.v

För några sedan spelade Å och jag i Hammarby sjöstad något som vi döpte till "Street-tennis".
Vi använde morfars gamla träracketar, som såg ut som stora pingisrack, och en tennisboll. Till skillnad från pingis, badminton, squash, tennis och speedminton fanns det INGA REGLER. Vi ställde oss på promenadstråket vid färjan och slog bollen till varandra. Kom det några gående kunde man slå bollen via husväggen intill. Eller över de förbipasserande. Ibland hamnade bollen i vattnet. Tröttnade vi på den spelplanen flyttade vi oss någon annanstans.
Mera lek, ingen vinnare, mycket skratt. Men lika mycket boll-glädje.
Ungefär som cykelbuden i New - York. Mycket cykelglädje, men inte en regel så långt ögat når.

Konflikt - i P1

Piratatpartiet. Ytterligare ett missnöjes-och-mer-eller-mindre -enfråge-parti ? Knappast något man behöver bry sig om. Att fånga in 10 % av rösterna utan att det finns så mycket under västen, det kunde redan Bert och Ian.
Efter att ha lyssnat på säsongens sista Konflikt i P1 blir jag (sist av alla ?) riktigt nyfiken på den här missnöjesyttringen.
För mig är internet , än så länge, ett ganska begränsat hjälpmedel. Men för åtskilliga, både yngre och äldre än jag själv, är det betydligt mer än så. Livet mer eller mindre står och faller med uppkopplingen. Begränsning, övervakning, intrång i det som blivit livsluften blir förstås en allvarlig fråga.
Sen kan man tycka att vi istället borde lägga tid på "verkliga" möten med "levande" människor. Är inte längre säker på att det ena utesluter det andra.
Men det häftigaste med nätet är nog demokratiaspekten. Rätten att rösta vart fjärde år och att skriva insändare (som någon gammel-medie-redaktör kanske väljer att inte publicera) är inte mycket till demokrati. Med nätet ändras förutsättningarna för debatt och inflytande på ett radikalt sätt . Mindre envägs-kommunikation, mer dialog. Mindre undergivenhet, mer ifrågasättande. Mindre respekt för experter, större respekt för allas kunskap. Politiker, och alla andra som sitter på piedestaler, får vackert kliva ner och lyssna. BINGO.

Stureby - mordet

Vissa nyheter naglar sig fast mer än andra. Mordet på den 15-åriga flickan i Stureby är svårt att släppa tankarna ifrån.
Knivhugg i fyllan har man "vant" sig vid. Men det här är tydligen något helt annat. Till synes normala och "duktiga" tonåringar som maskerar psykisk sjukdom. Fruktansvärt tragiskt.

PSA - riddare

Igår kväll bänkade sig riddarna på Medborgarplatsen där vår Herre bjöd på veckans enda sol.
Den här sköna kvällen löste vi inga världsproblem. Utan gav oss på relationsmysteriet. Och PSA.
Och oense var vi förstås. Om det är något vett i att ta reda på om man kanske har en tidig prostatacancer, som kanske aldrig blir någon riktig cancer men som urologen ändå för säkerhets skull vill operara bort. Vilket kanske medför att man helt i onödan blir impotent. Eller så blir man botad från en sjukdom som annars inom en snar framtid skulle bli livshotande. Och kanske slumpar det sig att just min urolog är en tursam rackare som undviker att skada de känsliga potens-nerverna. BINGO.

Liten på jorden

Rätt sällan som saker får rimliga proportioner. Nyheter, gräl, belöningar, uppmärksamhet, kritik. Utan sans. Utan måtta.
All uppmärksamhet i flera dagar på ett franskt plan som går i havet. Samtidigt som tusentals mer eller mindre färgade går i graven varje dag, utan en rad.
Halva tidningen upptas av EU-valet. Inte för att förklara, utan för att kora vinnare och förlorare i sann såpastil.

I skymningen ser månen liten ut jämfört med Globen...

Ego

Har ett trasigt DN-urklipp från 1998. En stor svart-vit bild på Carl Einar Häckner i profil med en duva på huvudet.
Sista delen av bildtexten... " den gillar alla som duger. För att duga måste man prestera. Ingen talar om att leva."
Känns just nu som en knäckfråga. Dags att ifrågasätta allt jävla självförverkligande ?

Inte utan min kärra

För de flesta transporter duger cykel+ kärra.
Fegar vi i kampen mot invanda och bekväma levnadsmönster?
Försiktighetsprincipen ?

Flagga blått

Har länge undrat varför det hänger blå flaggor från fönstren på Fjällgatan. Det är vackert när de vajar i vinden. Men utsmyckning kan väl inte vara motivet ?



Nej, det är naturligtvis en protest. Mot att Stadsbyggnadskontoret föreslagit rivning av kulturminnesmärkta, blåmärkta, hus på Stigberget.

En ovanligt vacker protest.

Björknäs varf

Björknäs varf under Skurubron är ganska unikt . Ordning och reda, var sak på sin plats. Och samtidigt ett liten oas för bohemer.
Saknade en mutter till fästet för rodret. Det var en udda mutter som mätte i tum, istället för millimeter. Kjelle tog fram burken för muttrar och hällde ut på specialbrädet. En finurlig konstruktion som gör det lätt att hälla tillbaks muttrarna när man hittat den rätta. Hela stället är fyllt av sådana finurligheter.
Klockan tre samlas (alla bohemerna) i skuggan för en väl tilltagen fikarast.

I telefonsvaren till varvet ljuder Hasses vänliga stämma.
Välkommen till Björknäs varf. Det lilla varvet med de små resurserna (!).