Hallunda visit

I mitt naiva svärmeri för de mindre bemedlade förorterna åt jag lunch i Hallunda inomhuscentrum. I mitten tronar den libanesiska serveringen. Ägaren möter mig nästan omelbart med blicken när jag rullar in min cykel bland de kaxiga arabiska ungdomarna. - Vad vill jag ha att äta ? Egentligen ingenting - men vem motstår en riktig säljare. Det blir tunnbröd, fanta och en tallrik tzaziki.
När dom fjortonåriga tuffingarna lämnat bordet mittemot, (klara med sina tips), kommer en liten oansenlig spröd figur, cirka åttio och alldels helsvensk, smygandes fram för att vittja vad som blivit kvar på bordet. Där ligger några övergivna tipsrader men det är de små blyertspennorna som fångat hennes intresse. Jag ropar till henne att det är Pressbyråns blyertspennor. Hon tittar länge på de små dyrgriparna. Tar upp en i handen. Och lägger tillbaks den.
Undrar vad hon tänkte ?

Stolt farsa

Det känns mest när det handlar om de små liven. Allting annat bleknar vid en jämförelse. På gott och ont.
De små liven tycker allt som oftast att vi skall tagga ner och inte bry oss lika mycket. Inte för att det inte är skönt att det är några som bryr sig tjugofyra timmar om dygnet. Utan för att det sätter en orimlig press på att vara duktig och framgångsrik.
Och så får man, för vilken gång i ordningen, rannsaka sitt innersta . Vill jag mest av allt att de små liven skall vara duktiga och framgångsrika? Eller bara lyckliga, på sina egna villkor ?
Jag är tacksam, stolt och glad att de små liven har modet att ställa den frågan ?
(Bilden: 25 sept 08. Storasyster. Graduation (marinbiology) at University of Plymouth

Ericsson Z 770 i

Man skall inte odla sina komplex men jag har verkligen ingen tumme med teknik.
Har sen nån månad en ny mobiltelefon, (E Z 770i) som till min förtjusning, trots att jag är motsåndare till alla finesser hi hi, har en liten inbyggd kamera med två så kallade megapixlar vilket med dagens mått mätt innebär att den tar ganska suddiga bilder men i alla fall bilder, vilket får till följd att man plåtar till vardags när andan faller på och inte bara vid bröllop och konfirmation och det var precis vad jag gjort den sista månaden med min nya telefonkamera så det finns rätt mycket bilder och då är det bättre, säger dom som vet, att ha ett separat minneskort som det får plats fler bilder på än vad telefonminnet rymmer vilket är precis vad jag inhandlat idag på ON-OFF där dom var förvånansvärt både tillmötesgående och informativa vilket inte hindrar att jag , väl hemkommen, inte alls förstår hur jag skall få över bilderna från telfonminnet till det nya minneskortet och samtidigt radera bilderna från telefonminnet och det faktum att jag i sådana existentiellt utsatta läggen blir otålig, kallsvettig och riskbenägen resulterar i att alla bilderna från såväl telefonminnet som minneskortet för all framtid är raderade,kasserade,borta och tillintetgjorda. Shit!
En hel del känslor väller upp. Men (den här gången) infinner sig skrattet rätt snabbt.

19kr/h

Onekligen lite andefattigt och fantasilöst att alltid cykla samma rundor. Turerna på Södertörn är lika bekanta som gatan där jag bor. Så nu är jag ägare till en uppdaterad stockholmskarta, innerstan på framsidan och storstockholm på baksidan.
Just now: En kopp te, en sliskig bulle,"Vår hälsa" om herpes i öronen, ny stockholmskarta och hyrdator (19kr/h) på Seven -Eleven Folkungagatan/Ringen. Träter med grabben i kassan som vill ha dörren på glänt för att bli kvitt det värsta bull-oset. Vi blir överens om att för 19kr/h skall man inte behöva sitta i drag.
Styr nog kosan västerut - igen.

Tensta visit

Tänkte det skulle vara nyttigt med lite förortsångest. Har det alldelses för bra i sjöstan. Styr kosan mot Tensta och Rinkeby där jag aldrig någonsin satt min fot. Solen värmer gott i den annars lite bistra septembersöndan. På Shellmacken i Spånga frågar jag efter vägen. - Det är bara att följa vitlöksdoften. - Vad fan ska du där å göra förresten ?
Sneddar över järnvägen och glider ut på Järvafältet. Det är makalöst vackert. Spånga kyrka gassar i solen och en arabisk familj har ärende till gravarna. I Tensta centrum är bara några enstaka vakna. Köper Kexchoklad och Fanta och slår mig ner. Jag hälsar glatt och folk hälsar glatt tilbaka. Har tappat cykelhandskarna utanför Pressbyrån men det ligger kvar på marken en kvart senare. Folk verkar hyggliga här. Men i Shellmacken sa dom att det finns 600 organiserade brottslingar bara i Tensta.
Rullar vidare mot Rinkeby.Folk är glada där också. Men säkert kriminella hela bunten.
Vänder åter hem i solskenet. Utan det minsta ångest.

Nallebrand

Motion är motion och då kan man inte stanna för att titta på saker i diket. Men den här brända nallen, som låg utmed vägen i Tyresö tillsammans med ett par halvt uppbrunna byxor, kunde jag inte bara åka förbi. På refugen mellan två mötande filer. Inga andra tecken, som blod eller glasssplitter, på att det rörde sig om en olycksplats. Kändes kusligt. Tog mina kort. Men tordes inte röra.

Råmjölk

Kirurgprofessor emeritus Ingmar Ihse vigde sitt yrkesliv åt bukspottkörtelforskning. Som pensionär har han byggt upp ett centrum för simulatorträning. Så att man kan minska olyckorna och felbehandlingarna i sjukvården.
Imorse rapporterade P1 att professor Ihse har lett ett projekt där man försöker minska diaréen hos barn med AIDS. Man gav råmjölk, den där första mjölken som kon lämnar ifrån sig. Det visade sig att barnen inte bara blev av med diareerna utan deras allmänntillstånd förbättrades dramatiskt.
Professor Ihse verkar inte vara någon typisk pensionär.

Morgonbloss

I ett tiotal år har jag (ibland)cyklat omvägen över Älta till jobbet. Efter några år känner man igen folk, allra helst de som framhärdar året runt. Nånstans mellan Järlasjön och Hellasgården brukar jag möta en kämpe med gammaldags hjälm, runda glasögon, lågt styre, hög fart och vacker teknik.
Så imorse sågs vi igen. Men nu är han på väg åt mitt håll, långsamt, på trottoaren till vänster. Kan inte låta bli att bromsa in och fråga om nåt är på tok. Han har lurar över öronen, nån mikrofon kring munnen och hör mig inte riktigt. Åker över på vänster sida och ser då att "mikrofonen" i själva verket är en cigarr! - Fan va häftigt ! Ser nu att han är betydligt äldre än jag hunnit uppfatta under våra korta möten genom åren. Och uppenbarligen en person som har förstånd att njuta av livet. Eller så var det här en alldeles speciell dag...

Not In My Backyard (NIMB)

Hörde uttrycket på P1 imorse. Korrespondenten använde det t.o.m om som ett verb. Att man "nimbar". Vilket betyder att man gärna ser radikala förändringar för att rädda världen. Så länge det inte drabbar en själv. Då nimbar man.
Kort sagt ett nytt ord för hyckleri.

Flanören

Framför mig på cykelbanan vid Hellasgården ligger två cyklister. Den ena nerborrad över styret på lätt cykel och slimmade kläder. Den andra i mer upprätt ställning och liksom på utflykt med bekvämt fordon och två sadelväskor. Farten är högst anselig och jag ligger avvaktande på rulle. Men nog är det lite märkligt med flanören. Nu trampar han dessutom , helt obesvärat, upp jämsides och börjar prata med motionären. Som borrar ner sig ännu lite djupare och trampar ännu lite hårdare. Vilket bara resulterar i att flanören ser ännu lite mer obesvärad ut. Jag kastar undrade blickar på hans cykel som ser högst ordinär ut. Och själv ser han också högst ordinär ut. Jag fattar ingenting.
Vid Sickla skiljs vägarna och motionären och jag slår följe. Och nu får jag förklaringen. I framnavet satt en elmotor, inte mer uppseendeväckande än vilken skivbroms som helst. Vilken luring!
Vi borrar ner oss och känner oss lättade. Över att slippa umgås med hybrider.

Munken

På Renstiernas gata ligger konditori Munken. Där serveras kaffe, alla sorters te i stora muggar, underbara bullar och färska morgontidningar. Frågade konditorn hur dags han öppnar. - Nån gång mellan halv sex och sex blev svaret. - Men, la han till, jag kommer hit klockan ett - så vill du ha en fika klockan två så är det bara att knacka på dörren.
Det ska jag ta mig tusan nappa på. Nån ruggig natt i november...

Vårdval

Man ska kunna sätta sig in i andras situation. Gäller särskilt sjukvårdare. Därför är det nyttigt att av och till vara i andras situation. Nu har familjen, som består av sjukvårdare, blivit påminda om hur det är att vara i andras situation. Det är inte alls kul. Man är maktlös, blir missförstådd och måste besitta en enorm styrka för att hävda sin rätt.
Det är väl för Guds skull inte så att Filippa (och Fredrik) har rätt ? Om det där med fritt vårdval.

Dr Ö

Dr Ö är känd för att vara kvick och spirituell. På dagens konferens fällde han följande kommentar, utan att jag kommer ihåg omständigheterna.
" Det är nog mer vård än döden kräver."
Intressant.

Ofelia

Ofelia har bott hela sitt 80- åriga liv i samma lilla bergsby någon stans i Schweiz. Hon vigde sitt liv åt att ställa upp för andra. Nu är hon död. Berättar Maria-Pia Boethius, som var hennes granne, i senaste numret av ETC.
Skönt att en gång i veckan bli påmind, av Maria-Pia, om vår enfaldiga girighet. Återstår handling.

KBK a la Chile

Den gamle mannen från Chile har skrivit en dikt. Han pratar knappast någon svenska och dikten är på spanska. Det är en hyllning till oss sjukvårdare. De första fem verserna avhandlar de änglalika sjuksköterskorna (las enfermas). I den sista uttrycker han sin respekt för los medicos och våra ingeniörskonster.
I mina nuvarande KBK (känslobaseradkirurgi)-präglade tankebanor blir det ytterligare en bekräftlese. På att bemötandet och omtanken betyder mest.
Nästa vecka opererar vi bort hans magsäck. Men han ska få mycket omtanke också.

Stockholmscyklist

På jobbet var det nån som hört på radion att stockholmspolisen var mäkta förargade på stadens cyklister som inte alls bryr sig om några trafikregler och inte bekymrar sig om att det finns andra trafikanter att ta hänsyn till. Vore jag polis skulle jag också vara mäkta förargad över det här egenmäktiga förfarandet. Och som stockholmscyklist vill jag inte uppmana någon att trotsa trafikreglerna. Men för min egen del är det otänkbart att överge den fantastiska frihetskänslan som det är cykla precis som det faller mig in. Utan instruktioner, utan regler. Utan att känna det minsta rädsla. Och faktiskt utan att känna mig det minsta hänsynslös. Utan bara underbart herre över mitt liv. En liten stund .
På väg ner för den härliga utförslöpan från Gullmar till gamla Skantullsbron slår det mig hur denna anarkistiska syn på tillvaron kan sammanfattas. " Man skall leva som man lär. Men man behöver inte lära som lever. "