Sitter i fåtöljen och läser underbara Livets tunna väggar av Nina Burton, om hur sinnrikt allt är som vi inte själva kommit på. T.ex att kittet som tätar vaxkakorna i bikupan (propolis) innehåller hundratals beståndsdelar, bland annat desinfektion mot virus och bakterier. Man kan bara bli ödmjuk.
I samma stund får jag ett meddelande från dotter Åsa som erbjuder mig snålskjuts på hennes Netflixabonemang. Så nu har jag lagt boken åt sidan och istället kastat mig mig över David Attenborough och Ett liv på vår planet. Och blir ännu mer ödmjuk. Och skamsen.
Ingen kan hindra oss från att vara nyfikna och påhittiga, ingen kan bara slå sig till ro, alla har behov av att skapa. Men, till skillnad från alla generationer före oss måste vi tänka efter före, försäkra oss om att det vi skapar inte rubbar balansen med resten av skapelsen. Vi kan inte längre låtsas vara okunniga, nu vet vi att konsekvenserna blir förödande.
Det kan låta sorgligt, att vi tvingas hejda oss och avstå från framsteg, avstå från tillväxt. Men är nog inte så sorgligt som det låter. Väl uppe på platån där de basala behoven är tillfredsställda blir vi inte gladare av ökat materiellt välstånd, hur mycket reklamen än försöker få oss att tro det. Det är inte ägandet som skapar glädjen, det är skapandet. Alltså, jag blir lyckligare av att bygga en lådbil till barnen än att äga en Ferrari.
Frågor på det ?
