Vi anser att människan blir människa genom andra människor och att vi är skapta att leva i ett subtilt nätverk av ömsesidigt beroende har den sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu sagt om kärnan i ubuntu.
I den lilla skriften om ubuntu läser jag att ett samhälle som formats av föreställningen om det nödvändiga i att leva tillsammans och förändras tillsammans också kan utveckla föreställningen att att människors olikhet är en tillgång och inte en belastning.
Det är i alla händelser vad allt fler människor i allt fler samhällen idag måste föreställa sig, eftersom människors olikhet har blivit regeln och inte undantaget (och undantaget åter bara kan göras till regel genom våld). Ett samhälle som utgår från människors olikhet ställer visserligen konsten att vara människa på större prov än ett samhälle som utgår från människors likhet, men konsten att vara människa måste idag behärskas i en värld där samhällets gränser har vidgats till upplösning och banden av beroende mellan människor har tämjts till bristningsgränsen.
..
Vad kännetecknar en levnadskonstnär ? För det finns ju människor som tycks kunna leva livet bättre än andra, eller åtminstone glädjas mer åt det och var mindre benägna att slås ner av dess motgångar och ha en starkare förmåga att både vara sig själva och vara med andra och ha en djupare utvecklad känsla för vad som är en möjlig frihet och för vad som är ett ofrånkomligt beroende.
Jag har känt och känner sådana människor och jag beundrar dem, eftersom jag vet hur svår konsten att leva väl är och hur ofullkomligt jag själv behärskar den. Jag beundrar dem som går sin egen väg och ändå inte går för sig själva. Jag beundrar dem som alltid tycks göra vad som är viktigt för dem och ändå alltid tycks veta vad som är viktigt för andra. Jag beundrar dem som alltid ser livets möjligheter men ändå aldrig blundar för dess gränser. Jag beundrar dem som har modet att se mörkret utan att förlora kraften att föreställa sig ljuset. Jag beundrar dessa levnadskunniga människor och upphör aldrig att fråga mig hur de bär sig år.
..
Vår civilisation odlar inte längre föreställningen att det är en konst att vara människa. Vår civilisation odlar föreställningen att det oförutsägbara och ofrånkomliga kan begränsas och besegras med vetenskap, teknik och ekonomisk tillväxt och att tragedin är en ännu inte åtgärdad olyckshändelse. Dagligen rapporterar medierna om ännu en åtgärd mot ännu ett problem och ännu ett problem som kräver ännu en åtgärd. Defekta kroppsdelar kan bytas ut, ensamhet och ångest kan medicineras bort, en dålig lott i livet programmeras om eller sorteras bort. Mänsklig olycka och otillräcklighet är följder av ännu ej insatta eller otillräckliga åtgärder. Vi lever i en civilisation som med hjälp av allt fler experter för att lösa allt fler problem och allt fler produkter för att tillgodose allt fler behov odlar föreställningen att tragedin kan elimineras ur människans liv och att det därför inte längre är någon konst att vara människa.
..
Två artspecikfika egenheter gör människans liv till en konst. Den ena är att människan alltid lever i en föreställning om sig själv och världen och kan föreställa sig olika sätt att leva och därför alltid lever i ett spänningsfält mellan sina föreställningar om världen och sina erfarenheter av den. Mellan föreställningar om frihet och och erfarenheter av beroende. Mellan föreställningar om lycka och erfarenheter av lidande. Människan kan föreställa sig själv som både fri och trygg, ensam och samhörig, stark och svag, generös och sparsam, lojal och rättvis, självbevarande och och självuppoffrande, men hon kan inte utan konstfärdighet omsätta sinsemellan oförenliga föreställningar i praktisk handling.
Den andra egenheten, som hör samman med den första, är att människan som det friaste och mest beroende av alla djur måste kunna handla utifrån skilda och motstridiga motiv. Hon måste kunna handla för att förverkliga en möjlig frihet och hon måste kunna handla för att organisera ett ofrånkomligt beroende. Hon måste kunna drivas av både profit och plikt.
Konsten att under skiftande omständigheter och i skiftande situationer och med skiftande föreställningar om världen veta vilka handlingar som bör drivas av vad.
..
Vådan av att fel folk gör fel saker av fel skäl.
Ineffektiviteten och korruptionen växer sig starkare på områden där staten äger affärsintressen eller där affärsintressen äger staten. Som exempel nämner samhällskritikern och urbanforskaren Jane Jacobs ( Morallära för 2000-talet) tunnelbanepoliserna som i mitten av åttiotalet försågs med eget affärsintresse i verksamheten för att på så sätt öka produktiviteten. Följden blev en kraftig ökning av gripande av oskyldiga människor.
..
En kommersiell trolöshetsmoral i staten och en statlig lojalitetsmoral på marknaden är moraliska hybrider, och moraliska hybrider, skriver Jacobs, är moraliska monster.
..
Ett moraliskt monster skulle också det samhälle bli som låter staten göra en vinstdrivande affär av skolan, sjukvården, och omsorgen och rättvisan, det vill säga ett samhälle som låter profitens drivkraft ta över verksamheter som längden måste drivas av plikt.
..
Profitmoral:
Köpslå (på en marknad)
Konkurrera (för bästa produkt eller idé)
Var otålig och illojal och trolös (mot en dålig produkt eller ohållbar idé)
Förnya (förändra, utveckla, berika det liv som du kan överblicka)
Var sparsam och effektiv (för att förnya och förbättra)
Var självcentrerad (för att göra världen till din)
Var optimistiska (om den möjliga friheten)
Rasera social hierarkier (det är resultatet som räknas)
Sky våld eller hot om våld (för att genomdriva affärer)
Pliktmoral:
Köpslå (inte om rättvisan)
Reglera (för principfasta beslut och förutsägbara handlingar)
Var tålmodig, och lojal och trofast (mot människor som är beroende av dig)
Bevara (värdera det som gör samhället möjligt och därmed det liv som du inte kan överblicka)
Var generös och empatisk (för att vårda, fostra och bevara)
Var självuppoffrande (för att världen inte bara är din)
Var fatalistisk (om det ofrånkomliga beroendet)
Respektera sociala hierarkier (det är auktoriteten och legitimiteten som räknas)
Acceptera våld eller hot om våld (för att värna samhällets existens)
..
Jag har vid föredrag om den här sammanställningen frågat deltagarna (en blandning av företagare och tjänstemän) vilken moral de anser är dominerande i samhället. De flesta har svarat profitmoralen. Jag har också frågat dem med vilken moral de själva känner sig mest besläktade med, och förvånansvärt många har svarat pliktmoralen. De har ibland själva verkat förvånade över det svaret, ja nästan en smula skamsna. Kanske därför att de blivit varse paradoxen eller opportunismen i svaret. Kanske också därför att insikten faktiskt förvånade dem. Insikten att vi drivs att göra olika saker av olika skäl och att skälen för att göra det ena inte alltid är förenliga med skälen för att göra det andra. Liksom den begynnande misstanken att vi gör allt fler saker av fel skäl.
..
Vi européer är numera inte vana vid att se Amerika framhålls som ett föredöme i avvägningen mellan individens intressen och samhällets, men vi har å andra sidan aldrig förstått och än mindre kunnat kopiera de lättknutna men ändå hållfasta sociala band som utvecklades i samspelet mellan individens ensamhet och samhällets flyktighet i en miljö av ständig kreativ förstörelse.
Det är sant att USA inte har en offentligt finansierat sjukvård för alla och att över fyrtio miljoner amerikaner inte har en sjukförsäkring och att den som har mycket pengar kan köpa sig en bättre sjukvård än den som som inga pengar har, men det är också sant, om än i snabbt minskande grad, att de allra flesta amerikanska sjukhus och vårdinrättningar inte drivs av profit, ja, inte är tillåtna att drivas av profit. Till för ungefär tjugo år sedan bestod det amerikanska sjukvårdssystemet till övervägande delen av formellt icke vinstdrivande institutioner som drev utifrån föreställningen att sjukvård är en mänsklig verksamhet grundad på högre motiv än jakten på dollar.
..
Med övergången från icke profitdrivna sjukvårdsföretag till profitdrivna har återigen två motstridiga moralasyndrom ställts emot varandra. vilket medfört att ingen längre kan lita på att alla drivs av samma motiv, än mindre att högre sådana. Försäkringsbolagen litar inte på sjukvårdsföretagen, patienterna litar inte på läkarna och läkarna litar inte på patienterna. Vem som skall få vad slags vård av vem och i vilken omfattning bestäms i profitdrivna förhandlingar mellan aktörer på en trolös marknad och inte i förtroendebaserade samtal mellan parter i en förpliktande relation, vilket har lett till att fel vård givits till fel personer av fel motiv. Som när det visade sig att amerikanska läkare systematiskt valde att göra kranskärlsoperationer på personer som behövde dem minst istället för personer som behövde dem mest.
Till synes svarade de profitdrivna sjukhusen och deras läkare bara på marknadens krav, och det var med all säkerhet "konsumenternas" påtryckningar som fick ett antal amerikanska delstater att införa obligatorisk rapportering av av sjukvårdens produktionsresultat. Men resultatet av sjukvårdens resultat är skillnaden mellan ett hälsotillstånd och ett annat, och människor med olönsamma ingångshälsotillstånd kan rimligen inte, likt undermåliga råvaror, kasseras ur produktionen för att förbättra resultatet.
När en förtroendebaserad relation omvandlas till ett marknadsbaserat kontrakt måste förtroende ersättas med kontroll. En påtaglig följd av profitrevolutionen i amerikansk hälsovård har blivit ett snabbt expanderade kontrollsystem. En amerikansk studie av profitrevolutionens konsekvenser summerar:
Ju mer sjukvårdsystemet domineras av producenter som är starkt profitdrivna desto större blir läckaget av pengar till fel ändamål och desto högre blir kostnaderna för att förhindra detta missbruk för dem som måste betala. Producenterna söker efter varje fördel, varje kryphål, varje svaghet i kontrollsystemen, medan de som betalar och reglerar söker finna ständigt nya sätt att minska kostnaderna och sätta stopp för producenternas alltmer kreativa former av trolöshet.
..
Alla skulle vi naturligtvis föredra förtroende framför kontroll i en verksamhet som så uppenbart vilar på att den som är sjuk och svag måste kunna lita på att den som är stark och frisk inte utnyttjar och missbrukar sitt övertag, men profitrevolutionen undergräver till synes oåterkalleligen förutsättningarna för en förtroendebaserad sjukvård. Som individuella konsumenter av sjukvårdsprodukter förväntas vi vara trolösa, kritiska, nyttoinriktade, kostnadsmedvetna och marknadsorienterade, vilket är raka motsatsen till vad vi förväntar oss av dem som skall vårda oss när vi blir sjuka eller svaga. Av dem som ska vårda oss när vi blir sjuka och svaga förväntar vi oss professionell hängivenhet för vår sak, ovillkorlig lojalitet mot vår person och en självuppoffrande insats av tid och resurser.
Det kan inte vara något fel i sig att var trolös, kritisk och kostnadsmedveten, lika lite som det kan vara något fel i sig att vara hängiven, lojal och självuppoffrande. Det finns situationer och verksamheter där det är rätt att vara trolös och kritisk och kostnadsmedveten, och situationer och verksamheter där det är fel vara det. Felet består i att vara det ena när man vara det andra. Problemet eller dilemmat eller den genuint mänskliga utmaningen består i att från tid till annan, från samhälle till samhälle veta vilka situationer och verksamheter man måste vara vad.
I den tid vi nu befinner oss i, som är en tid då profitens drivkraft med en global räckvidd spränger sociala gränser och erövrar pliktens domäner, måste vi inte bara veta vad vi kan göra av profit och vad vi fortsatt måste göra av plikt utan också formulera en berättelse som kan göra gränsen mellan drivkrafterna levande, meningsfull och bindande.
..
Vår tid har producerat den första människan i historien som är omedveten om samhället, hävdar en franska samhällsforskaren Marcel Gauchet. " Hon är inte omedveten i den ytliga bemärkelsen att hon inte lägger märke till det. Hon är omedveten om samhället i bemärkelsen att hon inte längre är medveten om de sociala villkoren för sin egen existens, och om sitt eget inbäddande i ett större kollektiv, och om vad detta i tusentals år har medfört i form av förpliktelser och skyldigheter. Hon är därmed en människa som inte längre kan skilja det offentliga från det privata och som därför vet vad som menas med plikter eller skyldigheter, eftersom sådana förutsätter att människan är medveten om konflikten mellan det privata och det offentliga, mellan vad hon kan göra själv och vad hon måste göra för andra.
Det är en människa som därför inte heller kan känna skuld eller skam. Skam eller skuld förutsätter att att kan se oss själva med andras ögon och att det betyder något för oss hur andras ögon ser på oss, vilket det bara kan göra om vi är medvetna om att vi lever i samhället. När den offentliga sfären försvagas därför att det privata blir blir offentligt och det offentliga privat, och gränsen mellan dem suddas ut, och det blir mera oklart vad som driver människor att göra vad, sprider sig korruptionen i samhället, säger Gauchet.
Jag känner igen Gauchets nya människa. Hon sprider sig sakta i oss alla. En människa som inte längre ser ett samband mellan vem hon är som individ och vem hon är i samhället, mellan sin individualitet och sin kollektiva tillhörighet, mellan sina frihet och sitt beroende. Det är en människa som inte uttrycker sin individualitet i personliga förpliktelser utan i frigörelse från personliga förpliktelser. Det är en människa, skriver Gauchet, för vilken "kravet på autenticitet är oförenligt med kravet på bindningar till ett kollektiv".
..
Klanen, gänget, den etniska enklaven och den religiösa sekten är exempel på samhällen där beroendet är mycket synligt och starkt förpliktigande och som just därför utgör en till synes otidsenlig lockelse på en individ som förvisso står friare från andra människor än någonsin, men som också står ensammare med sig själv än någonsin, och därför kan få svårare än någonsin att uppöva och utöva konsten att vara både individ och samhällsvarelse, både fri och beroende, vilket är konsten att vara människa.
..
Med moderniseringen lyckades vi vidga varma kretsar av snäva lojaliteter och kollektiva beroenden till allt vidare kretsar av rättvisa och individuell frihet. Med avmoderniseringen krymper de vida kretsarna igen. Med avmoderniseringen får vi enklavens rättvisa, sektens rättvisa, främlingsrädslans rättvisa, subkulturens, ungdomsgängens, MC-klubbarnas och de inhängnade privatsamhällenas rättvisa. I det sociala tomrummet mellan Hells Angels och turbokapitalismens "kallblodiga, opersonliga och strikt kontraktsbaserade relationer " bryts de band som gör ett modernt samhälle möjligt.
Hur kan tomrummet fyllas när individen blivit så ensam och samhället så osynligt ?, är den fråga Alain Touraine ställer.
Hur kan vi rekonstruera och bättre synliggöra de tunna band av finstilta beroenden som gör den moderna friheten möjlig ?, skulle jag vilja lägga till.
..
Jag förstår och delar Touraines utgångspunkt, det sociala tomrum som uppstått mellan historiens mest undflyende samhälle och historiens mest ensamma individer, men jag förstår inte hans idéer om hur det ska fyllas. Jag förstår inte hur människan kan bli en individ, än mindre en lycklig individ, utan institutioner som som länkar samman hennes möjliga frihet, hennes behov av långsiktiga band över flera generationer med hennes behov av att här och nu göra världen till sin.
Jag tror till skillnad från Touraine att frågan om institutionerna både kan och måste ställas om och om igen, därför att jag tror att vi som människor kräver ett socialt rum där länken mellan vårt beroende och vår frihet kan göras tydlig, mellan den värld som formar oss och den värld som vi formar åt oss själva, mellan vår ofrånkomliga tillvaro som objekt för krafter vi inte behärskar och vår möjliga tillvaro som subjekt i våra egna liv, mellan våra behov av samhällsvarelser och våra behov som individer. Mellan pliktens och profitens värld.
Göran Rosenberg, 2003
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar