Vår mänskliga lott är att ha materiella, sociala, kulturella och andliga behov som härrör från medvetenheten om att det mänskliga livet varken börjar eller slutar med oss själva. Vår lott är att vara kedjade vid det som kommer före oss och vid det som kommer efter oss. Vår lott är att komma någonstans ifrån, höra någonstans till och föra någonting vidare.
..
Man kan ställa frågan: Varför gör vi saker fastän vi inte har någon personlig nytta av dem, ja saker som till och med kan vålla oss smärta och lidande ? För så är det. Vi gör ständigt saker som inte kan förklaras med att vi har personlig nytta av dem. Det finns de som menar att sådant som ser oegennyttigt ut bara gömmer en mera subtil kalkyl över vad som är personlig nytta, men min erfarenhet är att de flesta allt som oftast gör saker som inga kalkyler i världen kan räkna hem åt oss personligen. De kan möjligen beräknas vara till nytta för någonting annat och större än oss själva, men därmed har vi lämnat den personliga egennyttans kalkyler.
..
Tanken på att dö utan att lämna minsta spår i andra människor är i längden omöjligt för oss att leva med, eftersom vi innerst inne vet att det bara är genom andra människor som vårt individuella liv får sitt värde och sin mening.
..
Det finns uppenbarligen en gräns för hur långt vi kan avindividualisera det slags omsorg vars huvudsakliga värde är medmänsklighet utan att vi börjar känna oss illa till mods.
..
När vi tillåter att professionell expertkunskap regelmässigt åberopas för att rättfärdiga bedömningar och beslut som i sista hand bara kan vägledas av en kunskap som är personlig och känslomässig till sin natur, omyndigförklarar vi så småningom hela den sfär av personlig och känslomässig kunskap som ibland är den enda vägledning som står oss till buds.
..
Vi har naturligtvis lättare för att göra saker för egen vinning skull, eller för att främja vår individuella konkurrenskraft och överlevnadsförmåga om man så vill, eller åtminstone för att göra saker och ting vilkas konsekvenser för oss själva eller våra närmaste vi kan överblicka och förstå, eftersom det kräver mindre av oss och ligger närmare våra biologiska impulser och känslomässiga behov. Jag tänker i i fortsättningen av boken kalla den kraft som då driver oss för profit.
Jag vet att ordet profit i många sammanhang och kretsar har en negativ klang. Men det har numera också ordet plikt. Plikter behövde människor förr, underförstås det, inte nu längre.
Jag ser inget negativt i ordet profit och ser inget otidsenligt i ordet plikt. De representerar bara två skilda aspekter av drivkrafter i den mänskliga tillvaron, båda nödvändiga och ofrånkomliga.
..
Pliktens främsta drivkraft (enigt Cicero) är hedern eller det hedervärda. Att fullgöra en plikt är att göra det som hedervärt oavsett vad andra människor råkar tänka eller tycka, eftersom det som är hedervärt har ett värde i sig.
..
Utan plikt ingen profit.
..
En människa som lever utan band till andra människor och därmed utan förpliktelser mot någon eller något dör mycket ensam.
..
Kants skotske föregångare David Hume trodde i stort sett motsatsen, nämligen att det är specifika känslor som driver specifika människor till specifik handlingar. Förnuftet är känslans slav och inte tvärtom.
..
I praktiken segrade de som överdrev Kant över de som överdrev Hume. Föreställningen att människan var fri att att förändra allt segrade över föreställningen att människan var beroende av saker och ting som inte så lätt lät sig förändras. Individens frigörelse från nedärvda band och förpliktelser blev en starkare drivkraft i samhällsutvecklingen än individens skyldighet att respektera dem. Tillämpningen av universella principer blev viktigare än hänsynen till specifika traditioner och levnadssätt. Allmängiltiga fri-och rättigheter lösgjorde sig från sina specifika beroenden och plikter.
En rättighet är naturligtvis inte mer värd än skyldigheten den bygger på. En rättighet som ingen är skyldig att respektera är ingenting värd. Det är därför som vår civilisation är baserad på tio skyldigheter och inte tio rättigheter. Ändå ser vi alltmer långtgående rättigheter tillskrivas individen av allt mer avlägsna institutioner som inte har någon formell skyldighet eller praktisk möjlighet att respektera dem. Att detta görs i namn av upplysta principers kamp mot oupplysta traditioner hindrar inte att de som gör detta riskerar att försvaga de specifika band och förpliktelser mellan specifika människor som är den känslomässiga förutsättningen för att en skyldighet - och därmed en rättighet - ska respekteras.
..
Enligt min mening hade David Hume mer rätt om pliktens grundvalar än Immanuel Kant. Hume förnekade inte förnuftets betydelse för att urskilja, formulera, särskilja och värdera våra plikter, men han var orubbligt övertygad om pliktens känslomässiga grundvalar. Med förnuftet kunde vi någotsånär föreställa oss vårt långtgående och varaktiga beroende av andra människor och därmed vårt objektiva intresse av långtgående och varaktiga förpliktelser gentemot varandra, men bara med känslans hjälp, genom utvecklingen av känslomässiga förbindelser med andra människor kunde vi förmås ta steget från det näraliggande och kortsynta och samhällshämmande till det avlägsna och långsiktiga och samhällsfrämjande. " Om inte människor av sig själva förmår välja det långsiktiga före det kortsiktiga kommer de aldrig att kunna tvingas att göra det och därmed, hur förnuftigt det än vore, gå emot sina naturliga principer och böjelser" I en berömd parabel illustrera Hume den känslomässiga sympatins och tillitens betydelse för att steget från det kortsiktiga till det kortsiktiga till det långsiktiga ska kunna ske:
"Din säd är mogen idag, min säd blir mogen i morgon. Det gagnar oss båda att jag arbetar vid din sida idag och du vid min sida i morgon. Jag känner ingen sympati för dig och jag vet att du inte känner någon för mig. Jag tänker därför inte anstränga mig för din skull, och skulle jag göra det i förväntan om att bli gengäldad skulle jag bara bli besviken och förgäves göra mig beroende av din tacksamhet. Därför lämnar jag dig att arbeta ensam och du lämnar mig at göra likaledes. Årstiden växlar och vi förlorar båda vår skörd eftersom vi inte litar på varandra."
..
Den kritiska frågan då som nu är tillit mellan specifika människor. Saknas tilliten i det lilla slår den sociala fällan igen i det stora. Tillit mellan få bygger inte automatiskt långsiktiga förpliktelser mellan många, men man kan inte lita i allmänhet om man inte anser sig kunna lita på någon i synnerhet.
..
Plikten uttrycker onekligen människors beroende av varandra men det knyter också människor samman och skapar sammanhang . "Plikter, inte rättigheter, är nyckelns till ett meningsfullt liv och är oskiljaktiga från det" skriver Joseph Ras. "
..
Det viktigaste kännetecknet för en verksamhet som drivs av plikt är därmed att den överskrider vår individuella livshorisont. Det är en verksamhet som motiveras av vårt beroende av andra människor, inte bara här och nu utan över flera generationer, och därför inte kan räknas hem över en livstid.
..
Vård kan förvisso bota och glädja och trösta och öka lyckan här och nu hos både vårdare och vårdade, men vårdens kanske viktigaste funktion i ett samhälle är att uppöva och vidmakthålla förmågan hos de friska starka att förställa sig sin egen svaghet och sitt beroende och därmed samhällets behov av förpliktelser som sträcker sig bortom de friskas och starkas livshorisont.
..
En människa som behöver vår hjälp stärker vår förmåga att hjälpa. Ur den existensiella svaghetens gemenskap föds sympatin och empatin. Vår relation till "den andre" förvandlas från kalkyl till ansvar, från ett villkorat utbyte till ett villkorslöst givande, från ett tillfällig transaktion här och nu till en gränslös förbindelse över tid och rum.
Plikten att vårda kommer ur vårt långsiktiga behov av att känslomässigt etablera vårt beroende av varandra, vilket är förutsättningen för att vi ska kunna organisera våra gemensamma sårbarhet och svaghet. Vårdande relationer mellan människor har därmed ett värde i sig, oavsett de omedelbara effekterna för den som vårdar eller blir vårdad.
..
Det mest av det vi kallar vård och det vi människor förväntar oss av det som vi kallar vård går inte att definiera i termer av vårdprodukter och kommer aldrig att att kunna inlemmas i aldrig så finkalibrerade diagnos-relaterade grupper, eftersom människans svaghet tar sig oberäkneliga uttryck, av vilka de flesta fordrar lika stora stora doser medmänsklig omsorg och inlevelse som medicinsk vård och behandling.
..
Att varje dag göra det som vi alla vet måste göras, och göra det med den självklarhet som bara plikten kan ge, är all omsorgs okalkylerbara kärna och drivkraft, vackert fångad i en dikt av Werner Aspenström :
Häromdagen såg jag en ung vårdare
ta sig an en gammal kvinnas hemlängtan
Arm i arm travade de genom korridoren,
förbi de hjälplösa oljefärgstavlorna,
tills väggar och tak besegrats.
Inte skedde det genom psalmsång
eller boklärd terapi.
Jag begriper inte hur de bär sig åt,
de självklara.
..
När det vi gör för oss själva också gör någonting för någon annan stärks vår känsla av att vi betyder något här i världen, ja kanske till och med bidrar till ännu ett av de "sorglöshetens ofattbart många ögonblick" som Hans Magnus Enzensbeger med genial enkelhet påminner oss om är vad gör det mänskliga livet rikt.
..
Alla de aktiviteter och verksamheter som har till syfte att berika våra egna liv här och nu, får oss att växa som individer, hjälpa oss att ta världen i besittning för egen del, motiveras av något som jag har valt att kalla profit.
Profiten är lika nödvändig drivkraft hos människan som plikten.
..
En obändig kraft driver människan att införliva världen med sig själv. En annan kraft, mer eller mindre obändig, driver henne att ibland låta bli.
Gränsdragningen mellan profitens drivkrafter och pliktens har bekymrat människan i alla tider eftersom det är längs den gränsen som alla mänskliga samhällen har måst byggas; gränsen mellan självberikande och rättvisa, mellan frihet och beroende, mellan kaos och ordning.
Den bibliska principen är att människan inte får göra vinst på en annan människas olycka. Den enes profit får inte bli den andres armod.
..
Individens förmåga att berika sig har visserligen drastiskt ökat med nya kunskaper och teknologier, men individens beroende av det alltmer komplicerade samhälle som dessa kunskaper och teknologier förutsätter har ökat i ungefär samma takt. Den individuella frihetens potential har stegrats men så har också den individuella frihetens sociala pris (beroende av allt mer och allt fler). Äktenskapet mellan frihet och beroende har inte blivit mindre bindande (än mindre upplösts) bara för att samhället blivit mer avancerat och komplicerat, det är bara våra föreställningar om styrkeförhållandet mellan parterna som skiftat. Föreställningar om att friheten går före beroendet (och individen före samhället) tenderar att växa sig stark i tider då samhällsordningen förlorar sin trovärdighet och banden mellan individen och samhälle försvagas.
..
Vad Simmel beskriver och Schumpeter befarar är en kapitalism som inte förmår behärska sina egna drivkrafter. " Vi är på väg mot ett samhälle som är till för ekonomin istället för att ekonomin är till för samhället" formulerar den amerikanske samhällsforskaren och debattören Edward Luttwak samma farhåga i en bitsk uppgörelse med med vad han kallar turbo-kapitalismen. " När allt kapital kan placeras där det ger högst avkastning, blir det inget kvar för institutioner som envisas med att bedriva icke lönsamma verksamheter baserade på moraliska förpliktelser, professionell etik, höga ideal eller gammal sedvänja.
Aldrig tidigare har kapitalismen varit så fri att att följa den maximala avkastningens princip. Aldrig tidigare, skulle jag vilja tillägga, har profiten så kunnat lösgöra sig från plikten.
Vår tids dilemma, skriver Luttwak, är att om vi inte lyckas bromsa turbo-kapitalismen, så kommer våra samhällen att upplösas, men om vi lyckas så kommer våra samhällen förlora i global konkurrenskraft och framtidsutsikterna för unga människor på väg in i arbetslivet att försämras.
Så formulerat verkar dilemmat olösligt, men så kommer dilemmat inte att formuleras i morgon eftersom ett samhälle satt i turbo-driven kreativ förstörelse inte låter sina vägskäl stå kvar över natten. Vad som kommer att stå kvar, vid vägskäl efter vägskäl, är individer i behov av ett samhälle. En mänsklig drivkraft har sprängt sina kollektiva förtöjningar, en annan har förlorat sitt individuella fotfäste. Den ena måste kunna surras till den andra om ett samhälle ska vara möjligt.
Det är vad som kvarstår.
Göran Rosenberg, 2003
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar