Jag står vid kärnan till den här boken som inte var tänkt som en bok utan som en pamflett. En pamflett mot den snabbt spridda och alltför okritiskt anammade idén att verksamheter som hittills hade drivits av plikt istället kunde drivas med profit. Mot idén att med profiten som drivkraft skulle sjukvården bli effektivare, äldreomsorgen mänskligare och skolan vitalare. Mot idén att med profiten som drivkraft skulle vi kunna upprätthålla fler förpliktelser mot fler människor för mindre pengar.
Ingen talade naturligtvis i termer av profit och plikt. Man talade i termer av av konkurrens och effektivitet, mångfald och valfrihet, kundstyrning och lönsamhet. Ingen ifrågasatte heller att de nya profitdrivna verksamheternas fortsatt skulle finansieras av plikt, det vill säga med skatter. De profitdrivna aktörer som en efter en klev in på den offentliga banan var all måna om att framhålla att de inte gjorde detta föra att tjäna pengar utan för att göra en god sak bättre. Många av dem hade lämnat sina jobb i offentliga pliktverksamheter eller tagit chansen att "knoppa av sig" därför att de ansåg att de kunde göra samma jobb bättre och med större personlig tillfredställelse som privata företagare. De ville alla berika sina liv naturligtvis, men inte med mer pengar i första hand, utan med förmågan (förmögenheten, friheten) att förverkliga egna idéer och ambitioner.
Inte heller jag ifrågasatte att det fanns offentliga verksamheter som måste omprövas och förändras, ja, kanske till och med läggas ner eller övergå i privat regi. Det var för mig uppenbart att de förutsättningar som hade gjort det svenska folkhemmets växande åtagande gentemot medborgarna politiskt och ekonomiskt möjliga var på väg att radikalt förändras. Det var för mig också uppenbart att Sverige hade gått mycket långt, kanske för långt, i förstatligandet eller kommunaliseringen av ömsesidiga förpliktelser mellan människor. Vi hade i de bästa avsikter frigjort individen från beroendet av andra människor men istället gjort henne alltmer beroende av staten. Va skulle hända med ett sådant samhälle om och när staten svek, undrade jag.
De radikala trosvissheten med vilken profitdrivna modeller för statens och kommunens åtaganden snabbt slog igenom i Sverige i början av 1990-talet antydde ett svar. I ett samhälle där mellanmänskliga förpliktelser i så hög grad hade omvandlats till statliga varor och tjänster skulle steget från offentlig till privat produktion inte uppfattas som särskilt stort. När gapande budgetunderskott och galloperande statsskuld höll på att ruinera Sverige de här åren, reducerades ett politiskt problem (hur ska gemensamma förpliktelser upprätthållas) tills ett effektivitetsproblem (hur skall offentliga varor och tjänster produceras bättre och billigare). Vi övertygade oss själva om att vi skulle kunna lösa det politiska problemet genom att låta profitdrivna aktörer producera samma varor och tjänster som stat och kommun tidigare hade producerat. Vi fick i rask takt profitdrivna akutsjukhus, vårdcentraler, skolor, förskolor och äldreboenden, och det föreslogs att vi också borde få profitdrivna socialbyråer och fängelser.
Jag ifrågasatte inte att kostandseffektivitet i verksamheterna skulle kunna ökas på det sättet. Profitdrivna aktörer är ju definitionsmässigt beroende av sin förmåga att vara mer kostnadseffektiva än sina konkurrenter. Det var helt förutsättningsbart att de nya aktörerna, åtminstone till en början, skulle klara av att producera mer saker för mindre pengar och därmed skapa intrycket att välfärdssystemens minskade förmåga att leverera vad det lovade var ett kostnadseffektivitetsproblem.
Dt var det jag ville ifrågasätta. Jag ville ifrågasätta att det var ett kostandseffektivitetsproblem. Jag ansåg att det i första hand var ett pliktförsvagningsproblem. Flera av de offentliga verksamheter som var tänkta att effektiviseras av profitdrivna aktörer var verksamheter vars effektivitet enligt min mening huvudsakligen inte gick att mäta i pengar, ja där effektiviteten mätt i pengar riskerade att bli ett mått på ineffektiviteten i den förpliktelse som verksamheten var ett uttryck för, ja, där slöseri kunde höja effektiviteten i förpliktelsen och sparsamhet sänka den. Vad menas med ökad effektivitet i omsorgen om gamla och svaga ? Vad menades med ökad effektivitet i fostran av barn ? Vad menades med ökad effektivitet i vården av svårt sjuka ? Alltsammans var ju verksamheter vilkas effektivitet i minst lika stor utsträckning borde mätas i förmågan att fostra långsiktiga förpliktelser mellan människor som i förmågan att leverera rätt produkter till rätt pris. Ett samhälle som bara förstod att sätta värde på produkter och inte förpliktelser skulle få allt svårare att motivera sina förpliktelser.
Vad jag tänkt ifrågasätta i den pamflett som istället blev den här boken var den sorglösa sammanblandningen av pliktens drivkrafter med profitens, den aningslösa introduktionen av profitens som drivkraft i verksamheter som hade sina rötter i plikt, och den tanklösa användningen av profitens språk för att kvantfiera och kostnadseffektivisera pliktbaserade relationer och åtaganden. Jag hade tänkt angripa den syn på individ och samhälle som hade gjort det fullt normalt att definiera elever som resultatenheter, skolor och sjukhus produktionsställen, och svaga och hjälplös som kunder och klienter. Jag hade tänkt gå till rätta med kommunalpolitiker som i kostnadseffektivitetns namn bjöd ut omsorgen om våra gamla och svaga till lägstbjudande och med de de omsorsproducenter som lade de lägsta buden. Jag hade tänkta argumentera för att företag som tilläts driva offentligfinansierade sjukhus, skolor och vårdhem inte fick drivas av börskursen på sina aktier. Börsnoterade Capio AB, som bland annat ägde och drev ett offentligfinsierat akutsjukhus i Stockholm, informerade på sin hemsida inte bara om börskursen på sina aktier dag för dag utan timme för timme. Jag hade tänkt understryka att vi måste hålla i minnet varför vi gjorde vad; varför vi fostrade våra barn, vårdade våra sjuka och sörjde för våra gamla. Jag hade tänkt visa att vi i grunden allt detta och mycket mer därtill av plikt och att vi bedrog oss själva om vi försökte ersätta pliktbundna åtaganden med profitdrivna produkter.
Jag bläddrar igenom mapparna med tidningsklipp och anteckningar ur vilka jag hade tänkt hämta pamflettens exempel och detaljer. Det mesta jag samlat in på nära håll eftersom min hemstad Stockholm efter valet 1998 hade inlett Sveriges mest radikala privatisering av kommunala verksamheter. Systemskifte kallades det. När den politiska majoriteten bakom systemskiftet röstades bort fyra år senare hade kommunala verksamheter motsvarande en fjärddel av budgeten lagts i händerna på privata aktörer och kommunal egendom för ett värde av trettio miljarder sålts till privat ägare. I mapparna fanns klipp om den allt snabbare "konkurrensutsättningen" av äldreomsorgen, varvade med klipp med personalavknoppade vård och skolentrepenörer med effektivitet i blick, varvade med klipp om växande vård och skolkoncerner med börsintroduktion och utalndsetablering i i försäljningsprospekten. Här fanns uttalanden från systemskriftets politiker om behovet av att flytta makten från poltiken till individen, varvade med klipp om samma politikers brutala nedskärning av eller oansvariga utplåning till de medel de medel med vilka individens makt - via offentliga "pengar" och "checkar" - skulle finansieras. Här fanns exempel på vad privata omsorgsföretag hade lovat att göra för sina kunder, varvade med exempel på vad de så småningom hade gjort eller inte gjort.
Jag lägger igen mapparna och förstår bättre varför det inte blev någon pamflett. En pamflett riktar sig mot någon, anklaga någon, utpeka konkreta orsaker till konkreta missförhållanden och någotsånär konkret tala om hur det bör åtgärdas. Vad jag så småningom upptäckte var att det inte fanns någon eller något att utpeka eller anklaga. Var vi inte alla villiga deltagare i frigörelsen av oss själva från långsiktiga beroenden och förpliktelser ? Var vi inte alla villiga konsumenter av allt fler varor och tjänster som lovade att ersätta tvång med valfrihet och förpliktelser med rättigheter ? Var vi inte alla villiga medspelare i jakten på de indexdrivna börsprofiter med vilka vi skulle köpa oss frihet och makt eller åtminstone ett tryggare ålderdom ? Var vi inte alla den marknad som gynnade kortsiktigheten före långsiktigheten, kvartalsrapporten före årsredovisningen, produkten före poltiken ?
Var vi helt enkelt alla fångar i samma kollektiva dilemma ?
Göran Rosenberg, 2003
