Ersta i världen (2)

För tillfället pratar vi på Ersta från morgon till kväll om avtal, upphandlingar och anbud, om hur man skulle kunna tolka lagen om offentlig upphandling på ett annat sätt än Hälso och sjukvårdsnämnden, i förhoppning om att just vi och vår verksamhet skall få fortsätta. Hittills har jag inte hört någon lyfta blicken och ifrågasätta själva systemet, det system som vill beröva sjukvården dess själ. Istället tar vi för givet och konstaterar uppgivet att landstinget inte bryr sig ett dyft om kvalitet. Och vi glömmer bort att hela det här fördärvet inte har så många år på nacken.

Den som har orken och inte lagt alla illusioner om en annan sjukvård på hyllan kan ladda batterierna med nedanstående rader av Leif Drambo.

Paradigmskiftet i välfärdssystemet – transformationen från välfärdsstat till välfärdskapitalism – startade i Sverige 1980 när tankesmedjan Timbro publicerade boken  I morgon kapitalism  av den franske nationalekonomen Henri Lepage.

Lepage presenterade inte några egna analyser. Istället byggde hans teser på det för sin tid nya tänkande som formulerades av Adams Smith (The wealth of nations 1776), av många betraktad som nationalekonomens fader. Hans teorier och teser  innebar att ekonomin skulle organiseras med utgångspunkt från individens egenintresse och egoism. Om bara var och en tänker på sig skulle alla få det bättre genom den osynliga handens marknad och på det sätt skulle nationernas välstånd kunna skapas. Denna nya nästan religösa tro – Adams Smiths nationalekonomi- återuppätcktes efter andra världskriget av Chicagoekonomerna med Milton Friedman och Friedrich von Hayek i spetsen.

Friedman och Hayek vänder sig mot alla former av statlig inblandning i människors liv. Därför behövs det ingen välfärdspoltik.

Chiacagoskolan tog nationalekonomin ett steg vidare. Fridmans och hans adepter började tro att all mänsklig aktivitet kunde analyseras med hjälp av nationalekonomins modeller, teorier och logik, om bara varje individ fick den totala friheten att enbart tänka på sig själv och inga andra.

Lepage blev en hängiven anhängare av dessa trossatser och sammanfattade dem i sin nya bok I morgon kapitalism, som han inleder med ett kapitel om vad han kallar en vetenskaplig och ideologisk revolution. Utgånspunkten och kärnan i hans arbete är att den västerländska välfärdstaternas problem inte härrörde från kapitalism utan från avsaknaden av kapitalism.

Vilken långsiktig ekonomisk politik bör en liberal röresle framlägga i sitt program för nationen frågade sig Lepage och svarade INGEN. Men det var inte sant. I själva verket var bokens 400 sidor ett revolutionärt, nyliberalt poiltiskt manifest.

-        Stärk individualismen, egennyttan, själviskheten och kommersialismen på bekostnad av solidaritet, jämlikhet och gemenskap.

-         Kopiera över det ekonomiska systemets kapitalism till hela välfärdssytemet.

-       Skrota välfärdsprogrammen och låt folk sköta sig själva.

-        Låt marknaden och konkurrensen få ett oinskränkt spelrum på livets alla områden.

-        Överför gemensamma tillgångar som skolor, sjukhus, omsorg, universitet, ja hela den offentliga sektorn, i privat ägo och låt den fungera som vinstmaximerade företag som konkurrerar på en fri, offentlig välfärdsmarknad.

-        Låt kunden välja fritt och bestäm priset genom utbud och efterfrågan som vilken annan marknad som helst.

-        Säkra kvalitetn automatiskt genom det fria kundvalet, ge kunderna valfrihet och låt dem rösta med fötterna.

-        Låt priset på arbetskraft – lönen-avtalas direkt mellan den som säljer sin arbetkraft och den som köper den. Fackföreningar gör mer skada än nytta.

-        Låt fria etableringar gälla så att som vem som heslt kan starta ett välfärdsföretag, var som helst och när som helst.

Det var få, om ens någon, som 1980 förstod att det var detta revolutionära, nyliberala program som i princip och i det tysta skulle komma att genomföras under de närmaste 35 åren.

Budskapet i Imorgon kapitalism fick extra akademisk tyngd eftersom utgivningen hade legitimerats av ett till Timbro knutet vetenskapligt råd bestående av tongivande samhällsdebattörer med framskjutna postioner i samhället.

Den nordiska debatten under 1981 speglade den intellektuella och ideologiska kampen mellan den gamla välfärdsstaten och den tilltänkta välfärdskapitalismen och den kampem vanns av företrädarna för välfärdskapitalismen.

En av de bidragande orsakerna till detta vara att tongivande vänsterintellektuella i den svenska offentligheten gick från att vara revolutionärer i olika vänstersekter till att bli nyliberaler i den offentliga eller privata sektorn.

Statsminister Olof Palme var djupt kritisk till hela tanken. År 1985 höll han ett linjetal inför den offentliga sektorns generealdirektörer. Han talade om effektivetsförluster, dyra kontrollsystem och att privatiseringar inte alls skulle ge bättre kvalitet. Men huvudinvändnigen var att ett kommersiellt system, även om det var skattefinansierat, skulle leda till ojämlikhet och segregation.

Olof palme var därmed det största och egentligen det enda mer allvarliga hotet mot det som idag kallas den nyliberala revolutionen, men som också har kallats den tysta revolutionen.

Synen på välfärdssystemet och den offentliga sektorn har genomgått en systemförändring. Den begynnande privatiseringen, avregleringen och marknadiseringen av välfärdssytemet medförde att man alltmer började tala om ett systemskifte från välfärdsstat, med sina rötter i det för sin tid nya tänkande som formulerades av John Maynard Keynes på 1930-talet, till välfärdskapitalism.

Och en ny administrativ ledningsfilosofi för offentlig verksamhet introduccerades – New Public Management. Realpoltiskt stod den nya kvasimarknaden på två ben: en ”beställare-/utförare-modell” och en ”kundvalsmodell”. Den slutgiltiga legitimiteten kom med två nya lagar, lagen om offentlig upphandling (LOU 2008) och lagen om valfrihet (LOV,2009).

Den offentliga upphandlingen skulle fungera som ställföreträdare för den privata marknadens ”osynliga hand” och den neoklassiska jämviktsteorin – en i både teorin och praktiken övermäktig uppgift. Istället blev den offentliga upphandlingen en trubbig, kantig, artificiell och byråkratisk mekansim som inte leder till lägsta pris och bästa kvalitet på det sätt som den politiska och ekonomiska retoriken utlovade. Något annat har i vart fall inte vetenskapligt kunnat visas. Det hela påminner mer om planekonomi än om nyliberal marknadsekonomi, och det var ju inte riktigt meningen.

Värdet av den privata välfärdsmarknaden har uppskattats till 500 miljarder kronor per år och är i huvudsak en oligopolmarknad med stora internationella riskkapitalbolag som ägare, bl.a Carema (USA), Attendo Care (Storbrittaninen), Pysslingen (Dcanmark) och Baggium(Norge). Det finns ungefär 60.000 välfärdsföretag i Sverige som ingår i 23 stora välfärdskoncerner ägda av riskkapitalbolag. Dessa koncerner står för en tredejdel av omsättningen inom hela välfärdssektorn.

Inom sjukvården driver Carema, Attendo Care, Aleris och Förenade Care majoriteten av alla privata vårdenheter.

Riskkapitalbolagens stora intresse för skattefinasierade välfärdsverksamheter i Sverige beror beror på att verksamheten är den mest avreglerade som finns.

Olof Palme varnade, som sagt, för att privatiseringar inte alls skulle ge bättre kvalitét, medan välfärdskoncernerna utlovar motsatsen, bara man har en hårdare kvalitetskontroll.

För att få en uppfattning om kvalitetseffekterna måste man vända sig till den internationella forskningen. Marta Szebehely, professor i socialt arbete vid Stockholms universitet konstaterar att erfarenheter från andra länder  inte ger stort hopp om att enbart hårdare kvalitetskontroll kan skapa kvalitet i vinstdriven välfärd.

Man kan säga att välfärden i sig har blivit en handelsvara som vilken annan vara som helst som kan köpas och säljas på riskkapitalmarknaden. Drivkraften för riskkapitalisten är vinstmaximering, skatteminimering och en tillväxt av den personliga förmögenheten. Hur det går för skolbarnen, de sjuka, de äldre och alla andra användare av välfärdstjänster är inte riskkapitalistens business.

Avkastningen på totala tillgångar uppgick till 24% för 2014 för exempelvis Attendo. Detta är extremt lönsamt, eftersom den genomsnittliga avkastningen för svenska börsbolag ligger på 7 procent.

Marjaan Alaviihkola, veterinär, ser ett mönster i hur riskkapitalisterna dammsuger marknaden och till slut skapar sig en oligopolställning. Det håller på att ske i veterinärbranschen och i apoteksvärlden anser hon. Och skulle man kunna lägga till, i hela välfärdssystemet.

Hon sättter därmed fingret på den välfärdskapitalistiska logikens ömma punkt. När stora kapitalstarka riskkapitalbolag köper upp mindre företag skapas en oligopolmarknad med allt färre marknadsaktörer. Med en naturlags nödvändighet får detta som konsekvens att konkurrens, kvalitet och valfrihet minskar samtidigt som vinsten ökar för ägarna och kostnaden ökar för kunden. Den välfärdskapitalistiska logiken blir på sätt en anomali som gräver sin egen grav.

Ur Leif Drambo, Synvända, förändring för det 21:a århundradet.