I takt med att kroppen (och huvudet) hackar betänkligt känns det som en god överlevnadsstrategi att fokusera mer på det man har än det man inte har. När tån, tummen, axeln, hälsenan och ryggen värker går jag igenom allt som faktiskt fungerar. Så pass att jag både kan äta, prata, lyssna, läsa, operera, cykla och gå på toaletten. Och någon dödsdom känner jag inte till. Det kunde varit betydligt värre.
BILD: Cykel från Paris, 1998.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar