Magkänsla

Nästa vecka har jag bjudit in kirurgkollegorna och de närmast sörjande till en liten andakt om "känslobaserad kirurgi"- att våga lita på sin magkänsla. Den förra versionen (Umeå 20 augusti) håller inte måttet. Så nu svettas jag från morgon till kväll - utan synbart resultat. Då passade synkroniciteten på att göra en liten framstöt.
Lämnade cykeln hemma i snömodden (händer en gång per år), tog T-banan till S:t Eriksplan, teater Giljotin och "Svarta vykort" - en monolog av Marcus Birro, Michael Ericsson och Gunilla Nyroos om den oempatiska sjukvården. I tunnelbanevagnen på sätet bredvid mig ligger dagens Metro. Bläddrar förstrött, mest strunt, mycket reklam, en hel reklambilaga, sport, mer skvaller, jobb. Nästa station S:t Eriksplan. Sid 42. En högerspalt. "Vågar du lite på din magkänsla ? Nina Jansdotter jobbtipsar i Metro varje vecka ". !!
Helt osannolikt. Men väldigt meningsfullt just idag.

Synkronicitet

Det drabbar somliga mer än andra.
Det händer oftare om man är i fina formen och goda balansen.
Det drabbade mig med full kraft imorse.
Det kallas sykronicitet. Meningsfull slump.
Klockan sju på morgonen, Sveavägen 52, cykel och snömodd, tandläkartid pga av tappad tand. Fina cykeln klädd i snömodd in i fina entren. Rullar ut igen på gatan. Nej, fina cykeln inte stå på Svevägen. Tillbaka in i fina entren. Då händer det. En av fina hyresgästerna kommer från innergården med vit soptunna full av tidningar - att lägga under smältande cykel.
Helt osannolikt. Men väldigt meningsfullt.
(Tips: Jan Cederquist - Slumpen är ingen tillfällighet, Månpocket)

Änglalik ?

För den som har med ordet "girig" i sin bloggrubrik är detta en märkvärdig dag.
Barnen leker på gården i den fina pudersnön som kommit på morgonen. Av pudersnö gör man inga snögubbar. Men man kan göra "snöänglar". Själv vankar jag av och an i morgonrocken lite omtumlad av vad jag sett på Nyhetsmorgon. Har vi i direktsändning, dessa normalt så förutsägbara tillställningar, fått bevittna en livs levande ängel ? Postens VD Lars G Nordström är inbjuden av programledare Lasse Bengtsson att försvara sin lön på 900.000 i månaden. Nordström hänvisar till föregångarens lön osv, osv. Man gör intervjuinklipp med statsminister R, (som tjänar 7 gånger mindre) och en ledsen brevbärare som är orolig för nerdragningar i Postens julfirande. Bengtsson ställer ytterligare några snälla frågor och intervjun är slut. Då säger Lars G (ungefär): - Får jag bara lägga till en sak. För att få slut på den här diskussionen. För Postens skull och för min egen skull - jag vill inte framstå som girig -så avstår jag helt och hållet från lön. Den jag har fått och den jag skulle få !
Bengtsson, i direktsändning, tappar hakan. - Och det säger nu..?
I min värld är det här helt i klass med när Per Oscarsson klädde av sig i Hylands hörna.

Utsikt från polikliniken (2)

Kl 14.05 den 20 november.
Djurgårsfärjan, Stockholmsbriggen och rysk(?) ubåt på samma bild. Vilket scoop!

Rosa benvärmare

Varje morgon cyklar jag förbi den här statyn på Katarinabangata. Glad blir man när hon plötsligt en kylig morgon har fått armvadd och rosa benvärmare.
Thanks - You out there !!

Utsikt från polikliniken

Utsikt från polikliniken.
Den här kranbilen skall lyfta ombord en ny magnetkamera till vår röntgenavdelning.
Kranföraren (som just här tar en paus..) har nog ingen aning om att det här giga-tessla-monstret skall ge Ersta sjukhus fantastiska konkurensfördelar gentemot sjukhusen norr och söder om stan . Att hans kranlyft är skillnaden mellan att finnas eller att inte finnas för det lilla omtänksamma sjukhuset på berget.
Men så är det.
Nästan.

Hyschande fröknar

Allting handlar som bekant om pengar.
På (mitt älskade) lasarett i Lidköping drar man in några extra kronor på ett lite okonventionellt sätt. Nämligen genom att låta barnen i friskolan tvärsöver gatan äta sin lunch i lasarettets personalmatsal. Klirr, klirr i sjukhuskassan.
I Lidköping äter doktorerna vid eget bord och intar kaffet i avskild salong. Så nog upplevs det som lite störande med alla dessa sprittande ungar och hyschande fröknar .
Den lite äldre, och högst konventionelle, narkosöverläkaren på min högra sida vid läkarbordet tillstår motvilligt:
- Vi protesterade högljutt när barnen kom hit. Men det var väldigt tomt när dom inte var här på sportlovet !

Mötande svan

En ensam svan promenerade i helgen utmed Sickla kanal.
Folk den mötte verkade inte ta någon (som helst) notis.
Mina grannar i Sjöstan är (nog) för instängda bakom hörlurarna och för upptagna av sig själva för att notera en mötande svan.

Who cares ?

"Steget före" var vår slogan på jobbet i många år. Nu har vi tagit ett litet kliv åt sidan och det nya mantrat lyder följdriktigt; "Det är inte vårt bekymmer".
Alla tänker på SIG, det är bara jag som tänker på MIG.
Not in my backyard (NIMBY)
What s in it for me ?
You name it

Ekonomism

Stephen Marglin är ekonomiprofessor vid Harvard. Lars Ingelstam rescenserar i SvD hans nya bok " The dismal science: how thinking like an economist undermines community". Marglin går tydligen sina egna vägar vid sidan av ekonomernas huvufåra. Sånt gillar vi. Huvudtesen är att "ekonomiskt tänkande ger övertag åt marknaden som organiserande princip för människors inbördes förhållanden. Detta försvagar banden mellan människor och riktar deras tankar mot abstrakta ting som pengar och äganderätt snarare än mot människor och grannrelationer". Kunde inte sagt det bättre själv.
En som framgångsrikt grävt ännu djupare i ämnet enligt Ingelstam är Amitai Etzioni i "The moral dimension" (1988).
Ingelstam (som är professor emeritus i Teknik och social förändring) avslutar sin understreckare med "Kan den aktuella krisen öppna för att den dolda debatten kommer upp till ljuset? När är tiden mogen?" Bra fråga.

Legends Live

Det är mycket nostalgi för tillfället. Inte bara Lidköping.
1976 satt jag i TV-soffan hemma hos mamma och pappa och jublade när Björn Borg besegrade Ilie Nastase i sin första Wibledonfinal. 1981 hängde jag läpp i en annan TV-soffa när John McEnroe till sist blev för svår. Och nu satt jag åter i TV-soffan och fick se Björn spela semifinal mot Stefan Edberg i veteranturneringen Legends Live. Vilken känsla! Samma coola stil, lika underbara passerslag och sanslöst pigga fötter, 52 år fyllda.
Folk kan snacka skit om Björn Borg hur mycket dom vill. För mig är han magisk.

Honestly

En blogg som inte är uppriktig och utlämnande kan lika gärna vara.
Visst låter det "macho" att gå hem utmed älven i gryningen efter ett antal nattliga (livräddande) operationer. I sanning kände jag mig under några timmar ganska liten, ensam och rädd.
För 26 år sedan stod jag på samma operationssal, lika ensam, mitt i natten. Men inte alls lika rädd.
Numera vet jag vad operationer kan ställa till med.
Numera vet jag att operation inte alltid är det bästa alternativet.
Numera tycker jag att patientens bästa går före min egen önskan att få operera.

Läckögrillen

Lätt mörbultad efter nattens duster är det poliklinik.
Jag träffar S som har en fettknöl på armen. I den gamla pappersjournalen kan jag läsa att vi senast sågs den 25 maj 1982 när hon skurit sig i fingret på ett glas i diskbaljan på Läckögrillen. Där jobbar hon fortfarande. Jag har ett bestämt intyck av att fölket här vid Väners strand är mer förnöjsamma än vi storstadsbor.
Sen kommer 86-åriga fru P med rullator, syrgastub, klart huvud och ljumskbråck. Vi pratar om förr i tiden. Senast vi sågs var den 27 maj 1982. - Det var det året det haglade så mycket säger hon blixtsnabbt. Då höll hennes arbetgivare Jordbruksförsäkringar på att gå omkull för alla bönder som ville utnyttja sin hagelförsäkring. Den gången var det stressigt och magen sa ifrån. Numera är det mest tråkigt. Det lilla ljumsbråcket som den välvillige distriktsläkaren remitterat henne för fäster vi oss inte så mycket vid. Vi har båda blivit äldre.

Sjukhuset i Lidköping ( SiL)

Trodde jag åkt till ett sånt där landsortslasarett som politikerna vill lägga ner men där lokalbefolkningen kämpat sig till att det tillsvidare hålls öppet dagtid för enklare åkommor. Men så icke Lidköping! Göran K, Nisse F och Stefan C, kollegorna från 1982 som varit kliniken trogna i alla år, opererar som aldrig förr. Fantastiskt!
Inatt fick jag göra rätt för den väl tilltagna vikarielönen. Efter två akuta bukingrepp kunde jag vid halvsextiden vandra hem utmed älven för en kort tupplur och frukost.

Förstaklass till Skövde

Igår bar det av till min födelsestad Lidköping för en veckas arbete på kirurgkliniken. Åker sällan tåg så jag unnade mig första klass till Skövde. Tyst och rymligt men jag får ingen kontakt med cyberrymden. Mina grannar surfar för glatta livet men det känns pinsamt att fråga hur de burit sig åt. I Katrineholm kommer två grabbar ombord. Kalle ,12, som behåller sin stickade mössa på hela resan, berättar omgående på omisskänlig västgötska att han hälsat på kusinerna i Nyköping. Han tycker det är märkligt att jag inte är bekant med Väring som visserligen inte har nåt centrum men väl en motorcykelaffär och en mack. Så vi får ta fram min atlas i allmanackan men Kalle tycker den är för "utzoomad". Väring har inte kommit med. Mittemot sitter lille Isaac 9 år. Hans pappa har lämpat av honom på tåget i Katrineholm och hastigt bett mig "se till grabben". Nu skall Isaac, som går i Walldorfskola och bor vid vattnet, för första gången åka ensam tillbaks till mamma och bonuspappa på Orust. Han har sin kära skatebord tätt intill sig men ser inte alltför kaxig ut. Kalle, som är empatiskt begåvad, plockar snabbt fram en kortlek men Isaac kan inga kortspel. Istället får den lille fram en tidning med korsord(!). Mobilen ringer strax och Isaac meddelar den vuxne att han har det bra och att han löser korsord. Sen åker tidningen snabbt ner i ryggsäcken och han får upp nåt Vi-i-femman liknande istället. Det var ju för väl! Lite senare tillfredställs mina faderskänslor ytterligare för den här krabaten då jag kan hjälpa honom att öppna upp ett röstmeddelande från bonuspappan på Orust.
En första-klass resa på SJ helt i min smak.

I

www.schlaug.blogspot.com

Kul det här med länkar! Onekligen en slags GEMENSKAP. I bästa fall genialt, i sämsta fall ett ynkligt surrogat för riktiga möten.
Hur som helst kul att lyssna när studio 1 låter Birger Schlaug debattera med Niklas Ekdal om tillväxtens välsignelser.
Hur som helst skönt att höra någon (BS) ställa frågan - Vad vill vi med våra liv ?