Let s dance

Vaknar som vanligt av att tarmen behöver tömmas.Letar fram glasögonen och smyger in med DN på toaletten.Ingenting på förstasidan.Bläddrar ivrigt igenom kulturdelen.Inte en rad där heller. Allt otåligare skummar jag rubrikerna bland inrikesnyheterna. Och så töms tarmen till den stora nyheten att Tina slagit Tony i Let s dance finalen.Jaa!!
Jag vill gärna vara en djupsinnig och självständigt tänkande världsmedborgare som bryr mig om de stora frågorna.I praktisk handling avslöjas vem man egentligen är. (Gör knappast nån skillnad att jag försöker värdekompensera med lite Shockdoctrin av Naomi Klein vid köksbordet).

Halabja

Han frågade om jag tyckte han var avvikande eller såg ut som en i mängden. Flera gånger frågade han och bad om ursäkt om han störde. Nog luktade han illa och inte såg han ut som vem som helst med sitt långa tomteskägg. Men inte fann jag mig utan var förstås mest angelägen att få avsluta utfrågningen. -Nej du ser ut som vem som helst. Han verkade rätt nöjd med svaret. Och så lomade vi av tunnelbanan för att gå på Stadsteatern och Mäster Olof. Där tänker nog Jonas Karlsson och hans kompisar precis tvärtom. "Hoppas till Gud att jag inte bara är en i mängden". På plattan utanför teatern stog hundratals kurder med anledning av Saddam Husseins illdåd i Halabja för tjugo år sedan.Tätt ihop, lika klädda och sammanbitna.
Svårt det där med individualism och kollektivism.Gemenskap kontra självförverkligande.(Rekommenderar "Kulturgrammatik" av Gillis Herlitz. Så förstår man ännu bättre hur svårt det är.)

Känsla och förnuft

Just idag kan jag intyga att Fredrik Lindström har rätt när han påstår, varje onsdagkväll klockan 22.00 i kunskapskanalen, att vi i huvudsak är känslostyrda varelser.
Den vänstra stortån dunkar intensivt. Dunkar för att jag med full kraft sparkat i en dörrkarm. Sparkat i en dörrkarm för att nån påstod att jag ...
Efter några minuter la vi känslorna åt sidan och resonerade förnuftigt om brister på arbetsplatsen. Utan att nån annan kom till skada. Hoppas jag.

Prosit

Hittade några spännande notiser i dagens tidning.
Charlotta von Zweigbergk, som haft hälsomånad i DN med hjälp av bl.a Paulo Roberto, konstaterar uppgivet att hennes liv nu återgått till det normala förfallet. "Det är tråkigt att vara duktig när ingen ser på; kärlek och uppmärksamhet är är vad som krävs." Skrämmande, och sant.
Våren kom ju av kända (?) anledningar tidigt i år, och det är redan dags för pollenallergi. I trygghetsnarkomanernas förlovade land levererar vetenskapsredaktionen lagom till säsongsstarten tio enkla knep att lindra obehagen. Typ " följ pollenrapporten noga och plocka inte in blommor under pollensäsongen ". Mer intressant då att " för två hundra år sedan var nästan ingen allergisk". Enligt hygienhypotesen skulle det bero på att vi utsätts för allt färre bakterier och infektioner i tidig ålder, vilket leder till att immunförsvaret blir överkänsligt. "Forskarna är säkra på vad som skyddar mot allegier: fattigdom, en stor familj med många syskon och uppväxt bland djur på bondgård."
En stilla undran: skyddar fattigdom, många syskon och ett liv på landet mot mer än bara allergier ??

Väggtroll

Men för Guds skull, skriv om något roligt, din erbarmerliga dysterkvist, hör jag mig själv säga.
Lättare sagt än gjort, för en sann grubblare.
Bildarkivet kom till undsättning.
Hos våra gamla radhusgrannar hänger en tavla, föreställande en troll-lik varelse, som fyller upp nästan hela vägggen i trappan till ovanvåningen. Våra gamla radhusgrannar , har jag förstått, betraktar den som en självklar och betydelsefull del av huset. När vi senast var på besök hade jag kameran med och tog ett kort på den märkliga figuren. Som blev till 1986 i vårt garage med hjälp av överblivna färgburkar och svärfars rostskyddsmedel.
Lite småkul faktiskt.

Utanför Alingsås

Igår var en alldeles vanlig dag på jobbet. På morgonen klagade vi på högsta chefen, som inte lyckas blidka landstingspamparna, sedan klagade vi på näst högsta chefen för att han tror att vi skall jobba gratis på kvällarna, sedan snackade vi lite skit om närmsta chefen som mest verkar intresserad av sin egen framfart. Och däremellan smågnällde vi lite över andra inkompetenta medarbetare. En alldeles vanlig dag på jobbet.

Imorse var jag sen, och hann bara ögna som hastigast i tidningen. Och fastnade på en liten notis:
"ALINGSÅS. En ung familj omkom när en personbil och en lastbil frontalkolliderade på E 20 vid Hol utanför Alingsås på onsdagen. I personbilen fanns mamma, pappa och ett litet barn. Alla avled. Lastbilschauffören klarade sig med lindriga skador. TT "

Fredrik Lindström konstaterade i "Vad är en människa" (Kunskapskanalen onsdagar kl 22.00 ), att sådana här påminnelser om hur lyckligt lottade vi är fungerar dåligt. Fungerar inte alls. Tyvärr.

Fåfänga

Nu är det tre personer på kort tid som bett mig börja blogga igen. Varför vet jag inte, men jag tog det som smicker. Och vem faller inte för smicker ? Men jag har också kritiken i färskt minne; " krystat och alldeles för privat ". Och det lär det bli även i fortsättning - krystat och privat.