En gång för alla

Bläcket hann inte mer än torka på föregående inlägg, om min manliga vilsenhet i spåren av metoo, förrän dokumentären om Josefin Nilsson visades. Jag såg den i datorn på jobbet när patienterna uteblev från mottagningen. Och historien upprepas, på flera plan. Alla visste, missförhållandena på Dramaten var kända, men ingenting gjordes. Och för min egen del. Inte förrän de efterföljande reaktionerna briserat reagerar jag med full kraft. Varför ? Trots att jag själv är befriad från att ta till våld, vare sig mot män eller kvinnor, så är jag också en del av den kollektiva likgiltighet och acceptans som fortfarande råder när män på olika sätt förgriper sig på kvinnor ? Det gör ont och känns skamligt, far till två döttrar, att behöva ställa frågan.

Vet inte om jag är fel ute, men var inte Benny Andersson och Hannes Holm anmärkningsvärt oberörda ? Obenägna att rannsaka sig själva och fråga sig vad de, som nära vänner till Josefin, kunde gjort för att hjälpa henne. Är de också en del av acceptansen ?

Nu lovar jag, en gång för alla, att aldrig någonsin titta ner eller titta bort, hur jobbigt det än blir, om jag själv blir vittne till trakasseri eller övergrepp.


PS
Hörde slutet på söndagsintervjun med Lasse Åberg. Programledaren Martin Wicklin hade inför intervjun sett alla Åbergs filmer och slagits av att de genomgående innehåller starka och självständiga kvinnor. Åberg sa ingenting. Wicklin upprepade sin tes. Åberg var tyst. Till slut fick han ur sig, ungefär. - Intressant det du säger, men det har inte varit någon strategi. Jag har inte försökt göra mig till för feminister. Det är så jag uppfattar världen. Jag har väl varit omgiven av starka kvinnor, som min mamma, min farmor och min fru.
Lasse Åberg hade varit en bra chef på Dramaten ?
Söndagsintervjun

PS
När jag googlar fram bilden på Josefin Nilsson så kommer omedelbart bilder upp på den skådespelare som nu alla större medier bestämt sig för att inte namnge. Rädda för att gå i Benny-Fredriksson-fällan ? Hyckleri, ängsligt, fegt ? Eller klokt och respektfullt ?

Skönt

Ibland känns det skönt att förhäva sig, att kunna säga "vad var det jag sa". Allra skönast är att känna inombords att kompassen fungerar, att nålen inte fladdrar hit och dit mot någon tillfällig magnetisk företeelse, utan stadigt mot norr.
Anna, Greta och Jonna. Odell, Thunberg och Bornemark. I samma stund som de uppenbarade sig, när andra runt omkring mig fnyste och ryckte på axlarna, så klack det till. Modiga kvinnor som utmanar makten, hyckleriet, och (inte minst) meningslösheten. Så rätt ni har.

Ibland känns det inte lika skönt. Snarare skamligt. Det krävdes ett kvinnligt uppror för att jag till fullo skulle inse i vilken omfattning män förgriper sig på kvinnor. Och när stormen lagt sig fladdrar kompassnålen än hit än dit. På väg att klappa en kvinna på axeln hejdar jag mitt i rörelsen. Har Lena Andersson rätt när hon menar att rättssamhället kapitulerat, eller saknar hon inlevelse och förståelse för det andra än hon själv utsätts för ?

Ibland känns skönt att inte ställa för höga krav, att vara nöjd med att inte ge upp.