Filosofen Jonna Bornemark har satt (massor av) ord på den där känslan jag burit länge på. Att när bara det som kan mätas är det som räknas är det något som går förlorat.
Boken är nödvändig, men minsann inte lättläst.
Här följer några spridda smakprov, som kanske lockar till läsning.
Målet med denna beskrivning är inte att måla upp en despotisk bild av samtiden, det handlar till syvende och sist inte om att förneka nyttan av mätandet som sådant, utan att betona att mätandet alltid måste underordnas en reflekterande , omdömesgill subjektivitet.
Målet i en sådan (mekanisk) världsbild är ett komplett pussel där alla bitar är på plats och världen är fullständigt och slutgiltigt förklarad. Icke-vetandet hos Cusanus är något helt annat : det är livets och varats överflöd, det är horisonter som sträcker sig bortom det vi känner till och det är möjligheten till något nytt.
Räknandet kan som vi sett bara påbörjas när vi vet vad som ska räknas.
Pedanterna behöver dock inte förstås som vissa personer snarare än andra. Idag kanske det snarare kan förstås som en tendens som finns inom alla människor, en tendens till formalism, till att placera sanningen i en generell diskurs snarare än till det situationsunika och till att förstå förnuft som ett kalkylerande ratio, vilket ignorerar såväl intellectus som horisonter av icke vetande.
Allt måste göras två gånger, dels i den levda verkligheten och dels i "pappersöverbyggnaden". Man måste först göra det, och sedan säga att man gjort det.
Kvalitetsbegreppet förskjuts till rations färdigdefinierade kategorier istället för att innebära en utveckling av en sensitivitet för den unika situationen.
Att hålla den levande verklighetens komplexitet borta ..
Till skillnad från en kvalitetsutveckling där personalen arbetar för att förbättra sitt arbete bygger New Public Management (NPM) på ett misstänkliggörande där de professionella ska styras, utvärderas och kontrolleras.
Där Cusanus blickade mot horisonter av icke-vetande strävar Descartes mot att stänga dessa öppningar och skapa ett tryggt, kontrollerat och självbelåtet rum. En pedantens inställning som blev grundläggande för moderniteten.
Hos Descartes blir relationen mellan människa och natur karakteriserad av ett gap. Den cartesianska "res existens" har inget att göra med människans värld av av mening , vilja och begär. Världen är på så sätt ingen organisk helhet som människan är en naturlig del av.
En värld skild från subjektiviteten, därmed är den inte längre en meningsfull plats - ett rum "rotat-i-existens" som Merleau-Ponty formulerat det. Den utsträckta tekniska världen blir istället ett objekt vi kan skapa nyanserad kunskap om, men på på bekostnad att vi som subjekt har skurit av oss från den.
Hos Descartes betyder förundran "jag undrar om ..", snarare än "det är ett under att .."Cusanus icke-vetande omvandlas till ett ännu-icke-känt, en utveckling som som förstärks in i våra dagar.
"Evidens" betydde ursprungligen "omedelbar insikt" men betyder idag snarare "bevisad effekt".
Hierarki av olika typer av studier är helt rimlig när det gäller att utverka olika orsak-verkan samband. Frågan är dock vad detta fokus utesluter, vilka frågor som inte ställs och hur relationen ser ut mellan dessa studier och det levda livets komplexitet.
Denna datorisering av det mänskliga tänkandet är också att dränera det på det levande. En dator är just inte levande.
Detta är Cusanus position. Varje modell är en månghörning medan verkligheten är rund. Kategorier som kan mätas och räknas hör till kunskapens, och därmed människans, värld - det beskriver inte en värld bortom människan.
Hur mycket vi än "tittar in" i hjärnan så kan vi aldrig se hur det känns, tänks eller förnims. Vi ser utsträckt materia och signalsubstanser som rör sig, men ser aldrig upplevelsen, det fenomenala. Frågan som då uppstår är hur själva erfarandes är kopplat till den kunskap vi får genom vetenskapen. Istället för dualismen har ett "förklaringsgap" uppstått.
(Den person som pekade ut detta förklaringsgap och gav det dess nam inom kognitionsforskning och naturvetenskap var Joseph Levine i en artikel från 1983).
Medvetandet är just det som inte kan göras om till något objekt, utan det som har objekt. Subjektivitet kan inte på något uttömmande sätt göras om till tankeobjekt, subjektivitet är det som erfar, det är inte något erfaret.
Dawkins trångsynthet innebär ett ratio som sitter fast i sina egna kategorier och som varken förstår det levande, den självformande materian styrd av inre principer, det erfarande och viljande cogitot, intellctus eller icke vetandes horisonter.
Men det innebär också att mitt liv så att säga inte är "mitt", utan tvärtom att livet just tar form som mig. ( Märk världen, den märker dig - är slutorden i Tor Nörretranders fantastiska bok Märk Världen)
Att det levande står i komplexa samband med sin omgivning och inte bara är en passiv materia som kan skiljas från ett cogito innebär att vi måste tänka på livet i termer av inre principer, där liv och materia är sammanvävt snarare än i termer av orsakssamband. Det innebär att evidensbaseringen, vars syfte är att konstatera olika orsakssamband, har ett alltför snävt synsätt på till exempel på vad som är läkande för människan. Det vi kallar för placebo kanske är en ledtråd för att närma oss de mer komplexa sambanden som finns inom det levande, medvetna och självmedvetna som människan är, och hennes omvärld. Därmed måste vi lämna idén om yttre delar som är i relation till varandra och som påverkar varandra kausalt. Problemet med placebo utifrån en mekanistisk biologi är förklaringsgapet mellan dopamin och erfarenheten av tillit, men i den Brunobesläktade. biologin är organismen som en meningsskapande och erfarande varelse grundläggande och då uppstår heller inte något förklaringsgap. Placebo kanske därmed kan förstås bättre i termer av organismens inre principer som självupprätthållande system i relation till en värld. Tillit till en läkare, eller en medicin, kanske är läkande för att förstärker bandet mellan organism och och dess värld.
För att kunna utöva empati eller omdöme måste vi stå i icke-vetandets närhet, om vi tror oss veta alltför mycket kommer vi att förlora dessa förmågor.
Men intellekts lyhördhet behöver inte utesluta ett handlande, det finns ett handlande som genast lyssnar efter vilka konsekvenser det resulterar i. Vi kanske kan tala om en handlande förundran En förundran som innebär en fascination för de levande varelser vi möter och som ständigt förhåller sig till att kunskapen om situationen är bristfällig, men där denna kunskapssituation inte förhindrar handling, utan istället styr den. För att skapa en sådan miljö tror jag humaniora skulle kunna spela en central roll.
Gud är inte någon sak utan den kraft som gör att det som finns kan finnas
Konstnärliga uttryck uppfattas som underhållning och som grädde på moset i en trist vardag. Med tanke konstens förmåga att fånga upp vadheter, stå i kontakt med icke-vetandet och därmed också forma om våra etablerade kategorier är det snarare den tallrik som moset ligger på.
Vi lever i en tid och på en plats som hör till historiens rikaste, och ändå springer vi fortare än någonsin. Och livets mer svårbegripliga delar vänder vi ryggen till. Vi vill så gärna dra fam allt i ljuset, om någon mår dåligt vill vi förstås genast lindra och och lösa problem. Men tänk om livets mörka sidor måste få finnas där. Tänk om vi bara täcker över dem och pressar dem djupare in i mörkret när det enda alternativet är rations problemlösning. Kanske kan vi, någon gång ibland , hitta en njutning i i att vara i icke-vetandets närhet där världen är öppen och ingen av oss vet vad. gryningen för med sig.
Känslan av att något är fel är inte långt borta. Men hur kan vi se några alternativ ? Ratiot kan just inte se utanför sina egna gränser. Kanske, har det föreslagits, måste vi införa omdöme och empati som styrdokumenten. Eller, säger den modige, måste vi minska antalet styrdokument. Men hur ska vi då kunna ha kontroll ? Hur ska vi då kunna veta att vi är effektiva nog ? Ja, det var just frågan, hur vi kan leva med icke-vetande. Det problem jag har försökt peka på är att ju hårdare vi försöker greppa, desto mer glider verkligheten mellan fingrarna på oss. Därför tycker jag att "kvalitetssäkring" och "säkerställa" är svenskans fulaste ord : de bär på en lögn. De vill förbjuda misslyckanden, och i verksamheter där det är omöjligt glider de båda verkligheterna, pappersvärlden och den levda världen, isär. Misslyckanden kommer alltid att ske och när de förbjudits tenderar de att sopas under mattan istället för att användas som erfarenheter. På den här punken finns det en enkel dellösning : återerövra kvalitetsbegreppet och skilj det från granskningsarbetet.
Pedanten hanterar alla lika och kan omöjligen göra undantag regeln. Pedanternas rättsäkerhetsiver riskerar att när som helst slå över i rättshaveri. Pedanten lever i sina kolumner.
Mätandet och rations etablerade kategorier är en del av en mänsklig existens och nödvändig för att människan ska kunna skapa en värld att leva i, men idag måste vi också konstatera att en rad problem uppkommer i ett samhälle som låter ration härska fritt och som inte förstår intellctus roll och vikten av en levande relation till icke-vetande. I den västerländska moderniteten har det varit förbundet med livsdränering där vi till slut inte förstår erfarenheten av liv när hela världen förvandlas till en mekanik.
De mest utpräglade pedanterna kommer inte att intressera sig för den här boken, men jag hoppas den kan stödja den protest som finns.
