Dags att skriva ett pessimistiskt och osammanhängande inlägg.
Utgångspunkten är en känsla av missanpassning, att inte passa in. I sämsta/bästa fall är jag ensam om den känslan, i sämsta/bästa fall gör jag mig till tolk för andras frustration.
Missanpassad kan man vara på flera sätt. Grovt kanske det kan indelas i faktiska och upplevda.
Den praktiske som tvingas umgås med bara teoretiker känner sig med rätta missanpassad. Den praktiske som inte kommer överens med sina praktiska kollegor får leta andra förklaringar, hos sig själv. I mitt fall rör det sig om det senare ? En upplevelse, snarare än fakta.
Varje dag tänker jag att världen är galen. Eftersom vi, som jag upplever det, lever tvärtemot hur vi borde. Vi har insikter om livets och planetens villkor, men vi beter som om vi vore okunniga. Den som inte lever som hen bör borde känna sig missanpassad. Men det är inte givet. Eftersom känslan av gemenskap och tillhörighet går före alla andra hänsyn.
Homo Sapiens är väldigt klyftig om hen jämför sig med andra djur. Men den klyftiga människan har skaffat sig redskap som är ännu klyftigare. Och riskerar, bokstavligt talat, att gräva sin egen grav.
Utveckling går fort, evolution går långsamt. Däri ligger kanske nyckeln till känslan av missanpassning. Min hjärna är anpassad för ett solidariskt nomadliv på savannen, mitt liv i storstaden ställer andra krav. Jag vill gärna tro att det inte är något problem. Men det är det, för mig.
Utveckling går fort. Vilket gör det möjligt för oss idag att under bråkdelen av en livstid upptäcka skillnader. Den som för tiotusen år sedan gick från nomadliv till bofasthet märkte ingenting, förstod inte vad som höll på att ske, det gick för långsamt. Själv kan jag se bara på en tioårsperiod att vi allt mer förlitar oss på regelverk och algoritmer, och allt mindre på erfarenhet, känsla och intuition.
Mätt i rationell sanning och effektivitet är den meningssökande homo sapiens underlägsen sina redskap på snart sagt alla områden. Ingen yrkeskategori går säker, inte ens konstnärer. Vilket förstås förstärker känslan av galenskap, eftersom vi samtidigt menar att alla behöver ett arbete, för att känna mening.
På mitt arbete bedriver vi inte sjukvård. Vi
producerar sjukvård. Vi bryr oss fortfarande om hur det går för patienterna, men det är inte i fokus. Jag kan glädjas åt att i sista stund avstyra en onödig operation, men det uppskattas inte.
Igår kväll såg jag
Human flow om världens flyktingströmmar, av den kinesiske konstnären Ai Wei Wei. Det gjorde ont.
Med hjälp av stängsel och påhittade regelverk lyckas vi förtränga det djupt mänskliga i att vilja hjälpa andra i nöd. Vi stänger ute människor, men kanske framförallt vårt samvete.
På effektivitetens altare offras empatin.
Vi cyklade på samma väg, i samma solsken, båda förälskade i friheten och enkelheten. Men oj så oense vi var om människans framfart.
En påminnelse om att min sanning bara är min sanning.
Den missanpassade har ett val.
Att försöka anpassa sig.
Eller vägra.
