Det var solen som satte den övre gränsen för vad som kunde åstadkommas. Man kan se det som en budget med fasta ramar. Arvodet var litet och omöjligt att förhandla upp. Men å andra sidan kunde man räkna med att solen alltid satte in nya pengar. Varje år samma summa, för en i princip oöverskådlig tid. Energin var både begränsad och obegränsad : människan var bunden till sina bestämda anslag, men kontot gapade aldrig tomt. Ny kraft flödande in samma stund som tuppen gol.
Den industriella revolutionen förändrade kalkylen. Det var som om vi fick ett oväntat arv från en okänd, stenrik faster; det strömmade plötsligt in en förmögenhet på kontot av mycket mer koncentrerad energi. Det var historiens fetaste gratislunch. Och vi har inte kunnat låta bli att för varje år öka vårt uttag.
Therese Uddenfeldt - Gratislunchen s 110,
Jag tror jag föredrar de spelregler som rådde så länge vi var hänvisade till den direkta solenergin, och inte den koncentrerade. För oss, som fått smaka på gratislunchen, skulle det svida ordentligt. Men man vänjer sig. Tillfredsställelsen att leva i balans, på jordens villkor, är belöning nog.