Lyckades inte locka mer än ett trettital själar till min dragning förra veckan om "Känslobaserad kirurgi - Om hur vi fattar beslut". Känns lite snopet - det ska erkännas. " Herregud - en torsdag kväll, mitt i julruschen - vem tror du att du är egentligen ?" Men är ändå lika övertygad. Att vi underskattar vår intuitiva och empatiska förmåga. Att vi överskattar vad förnuftet kan uträtta. Att vi glömmer bort vad som är verkliga behov, glömmer bort vad som är viktigt. Att vi fått för oss att patienter är maskiner som lämnas in för lagning - av andra maskiner.
Men skam den som ger sig.
3 kommentarer:
Jag hade gärna kommit, men jag hittade din blogg idag :-)
OK, nu är jag tillbaka här igen.
Jag har försökt googla på känslobaserad kirurgi utan att hitta något särskilt alls. Har du lust att upplysa mig med några rader, vad handlar detta om lite mer specifikt?
Vadan detta? Jo, jag har mött vården lite mer än jag har önskat de senaste åren, och min ambition att utbilda mig till läkare har fått sig ett par rejäla törnar. Jag vet inte om jag klarar av att ha den typen av personer som jag har mött som arbetskamrater (den korta versionen: jag är inte så bra på att hålla tyst, och tycker att "vi har alltid gjort så" är en lika dålig anledning som "vi kom inte på nåt bättre"). När jag läste det som du har skrivit, då fick jag en liten, liten lust att omvärdera mitt beslut. Så jag blev nyfiken.
Fantastiskt. Att en läkare/kirurg tänker så. Känns gott för en som hårdnackat motsatt sig alla operationer hittills pga av misstro. Som tur är var det inget viktigt som skulle bort. Som cyklist och tänkande människa kommer jag följa din blogg i fortsättningen!
Skicka en kommentar