För tolv år sen hade jag utställning på vår operationsavdelning. Då jag helst inte ville bli av med mina små alster var det helt fräckt signerade kopior som prydde väggarna. 100 kronor styck. Det gick som smör. Några dagar efter "vernissage" kom en tillbakadragen äldre undersköterska från intensiven fram.- "Jag vill gärna köpa den där bilden med båten. Men jag vill ha orginalet". Hon erbjöd mig 1000 kronor. Och så blev det.
I veckan hade Å låst sig ute. Polisnyckeln tappad på stan, reservnycklarna inne i lägeneheten. 4000 kronor ville låssmeden ha för borrning och nytt lås. Det är pengar som svider i vilken plånbok som helst. Från gatan kan vi konstatera att balkongdörren till den låsta lägenheten (på tolfte våningen) står på glänt. Sagt och gjort. Vi blir överens med den äldre damen på trettonde våningen (som jag vagt känner igen) att hon skall upplåta sin balkongdörr för lite fasadklättring.
Vi återkommer på kvällen med linor och spännbälte. - Nu skall du få se, säger damen pillimariskt när vi kliver in i lägenheten. -Känner du igen den där ? Klart jag gör. Nästan ensam på väggen hänger bilden med båten. Jag blir paff. Och rörd.
Vår räddare i nöden är eld och lågor och bestämmer att säkerhetslinan inte skall sitta i elementet som jag föreslår utan i hennes tunga matsalsbord med stålstativ. Jag förbjuder Å att klättra, övervinner min ansenliga höjdskräck och allt går väl.
Efteråt gläds jag åt att det fortfarande finns människor som inte är drabbade av trygghetsnarkomani. Men så är hon från Finland också, taveldamen på trettonde våningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar