Så kom båten äntligen i sjön. Försedd med en ny mastfot hänger den säkert med ett tag till. Lite skrovligare för vart år, men en riktig seglare är hon, min Soling.
Mycket kan man anklaga sig för, mycket kan man ångra. Mycket kan man vara stolt över, och alls inte ångra. Hela afrikaturen gick någonstans ut på att få ro i den rastlösa kroppen och den otacksamma knoppen. Att sluta anklaga, och inte ångra.
Målet är inte längre hopplöst ur sikte.
Lite skrovligare blir vi för vart år. Men kärleken består. I nöd och lust ?
