Lighthousekeeping

Det är rätt tomt i skallen just nu. Tur det finns andra som kan ta till orda. Ulf Lundell t.ex, han inledde starkt som årets förta sommar-pratare."All you need is love"..
I brist på egna tankar så får det bli ett citat av en ruggigt bra författarinna, som jag hittills undgått:

.. sen frågade mig den trevlige psykologen vid Tavistock ideligen om varför jag stal böcker och fåglar, trots att jag stulit bara en av varje. Jag sa att det hade med mening att göra, och han föreslog, mycket artigt, att det kunde röra sig om sorts psykos.
- Menar du att meningen är en sorts psykos?
- Att vara besatt av mening på bekostnad av det vanliga livet, kan uppfattas som en psykos, ja.
- Jag accepterar inte att livet har en vanlig form, eller att det är något vanligt med livet överhuvudtaget. Vi gör det vanligt, men det är det inte.
( Ur Fyrvaktaren av Jeanette Winterson.  I orginal heter den Lighthousekeeping - vilket är en fyndigare titel.)

Magic

Har ett vagt minne av en film där en dödsjuk kvinna ligger och tittar ut mot ett hösträd där löven faller av. Så länge löven finns kvar finns det hopp, tänker hon. Till sist är det bara ett löv kvar. Nästa morgon mår hon bättre. Och det enda lövet hänger kvar.Vad hon inte vet är att någon målat ett löv på fönstret, egentligen har det sista lövet fallit.
Nog vore det rationellt att gå två trappor ner till mottagningen och göra en ny längdmätning med en annan måttståck. För att få reda på att de där 177,8 istället är 175,4. Men jag vill inte. Rör inte min illusion!
Trodde ett ögonblick jag fråntagits magin. För något år sen hade vi nämligen en vattenläcka på avdelningen och golvet fick brytas upp, torkas och reglas om. Golvläggarna  kanske inte lade ner någon större möda på att det nya golvet skulle hamna i samma nivå som det gamla, bara för att vi skulle slippa flytta måttståcken på väggen. Så han smackade på en rejäl regel och simsalabim så var vi alla tre cm längre. Men så var det inte, rummen intill ligger fortfarande i jämnhöjd. Så det så.
En pinsamhet i sammanhanget är att det bedrivs kvalificerad ämnesomsättningsforskning med hjälp av den här måttståcken. Längre patienter med samma vikt betyder för låga BMI. Ett metodfel.
Livet är fullt av metodfel. Jag tycker det är helt OK.
Men det är jag rätt ensam om.

På tillväxt

Det är aldrig för sent, brukar pappa säga. Då handlar det mestadels om missförstånd, förvecklingar, långsinthet och liknande. Nu har jag fått erfara att det kan gälla även fysiska tillkortakommanden. Ni tänker förstås omedelbart på vad plastikkirurgerna kan åstadkomma i makeoverns tidevarv, men det här är mycket charmigare. Och märkligare.
I korridoren där jag har min expedition sitter en måttståck, en sådan som skolsköterskan hade för att mäta  hur mycket vi vuxit . Lite gulnat trä, en skena med centimeterangivelser och en pinne vinkelrätt ut från väggen som kunde föras upp och ner. Minns hur det kändes när man sträckte på sig, i förhoppning att putta pinnen någon millimeter uppåt.
I lördags var jag jour och spankulerade lite förstrött förbi den gulnade måttståcken. Vågen är man ju uppe på titt som tätt, men hur kort i rocken har jag blivit ? I lumpen lyckades jag sträcka mig till 176 cm,  men ytterligare tjugotre år i upprätt ställning har nog inte precis befrämjat tillväxten.Tar av skor och strumpor och kryper in under pinnen. Och förnimmer den speciella känslan när den läggs an mot hjässan. Så en liten fåfäng sträckning, precis som hos skolsköterskan. Sen ett försiktigt steg framåt, som om man vore rädd att pinnen skall få för sig att rutscha ner för skenan. Döm om min förvåning! Detta alltigenom tillförlitliga instrument på ett av Karolinska Institutets mest ansedda forskningsinrättningar visar, hör och häpna, 177,8 cm. För säkerhets skull tar jag på mig läsglasögonen och gör en ny mätning.177,8 cm, inget snack!
Jag är fortfarande kortast av kollegorna, det kan jag se med egna ögon. Men eftersom jag tydligen fortfarande växer så vet man inte hur det slutar.
Det är aldrig för sent, som pappa brukar säga.

Inshallah

Ur sista numret av Illustrerad vetenskap läser jag med andakt: "Artros drabbar åtta av tio människor. I regel upptäcker patienten sjukdomen först när smärtorna anmäler sig, men med med ett avancerat mikroskop (atomic-force-mikroskop), kan läkarna nu ställa diagnosen innan patienten själv märker något av den." Till vilken nytta, undrar jag stillsamt.
Jag avundas dom som känner tillit. Som kan leva gott i ovisshet.
In shallah.

Svar på gåtan: Mannen är kortvuxen och når inte upp till knappen för femtonde våningen. (Vi förväntar oss normala individer som beter sig konstigt. Här är den en onormal person som beter sig adekvat.)

Lydnad

Så har den naive u-landsresenären fått sig en riktig snyting. Det var inte könsstympningen som fick mig att ta ett steg tillbaka. Utan Gillis Herlitz utläggning om "vi och jag-kulturer". Nog är det lockande med all den gemenskap som "vi-kulturerna" erbjuder. Men tycker jag verkligen att priset som individen får betala är rimligt? Påhittighet, kreativitet, okonventionella lösningar och lämpliga doser av olydnad är enligt Herlitz inte precis något som premieras i vi-kulturerna. Jag som älskar påhittighet, okonventionella lösningar och olydnad!
Nu blev det svårt igen...

Svar på förra veckans gåta: En stol, en säng och en tändsticka.(!) Tydligen ett självklart svar - i vissa kulturer.
En man jobbar på femtonde våningen i en skyskrapa på Manhattan.Varje morgon tar han hissen till tionde våningen.Därefter går han i trapporna de återstående fem våningarna.På kvällen tar han hissen från femtonde våningen ner till bottenplan. Varför gör han på "detta viset" ?