Var det bara så här det blev ?

Läser Lasse Bengtssons nyutkomna bok om Afghanistan.
Precis i min ålder fick han nog av självupptagna kickar. En befängd intervju med Kevin Costner och en annons från SAK (Svenska Afghanistan Kommittén) puttade honom till slut över kanten.
Måste säga att han varit modig, oupphörligt briserar självmordsbombare i hans omedelbara närhet, sällan uttrycker han någon rädsla. Med stolthet berättar han vad SAK uträttar för att långsiktigt hjälpa detta olycksdrabbade land, som tillhandahåller tre fjärdedelar av världens opium. Verktyget stavas utbildning. Utbildning, utbildning, utbildning ..

I slutordet skriver han :
 Det var en berg och dalbana. De knappa två åren i Afghanistan kom jag, med risk för att låta för högtidlig, närmare vad allt handlar om. Så känns det verkligen. Själva existensen. Den egna utsattheten. Vad gäller ensamhet, fysiska begränsningar och, ibland, ren rädsla. Betydelsen av sammanhang. Enkla, vardagliga saker, Trygghet. Förankring. Att vara någon. Jag tänkte oändligt ofta på de stora skillnaderna i den afghanska kulturen jämfört med vår egen.T.ex när det gäller familjen. Med sina enorma familjer på ofta hundratals människor. Ovärderliga nätverk. Helt nödvändiga i alla motgångar och dramatiska händelser, men också när det är fest. Som en kontrast mot hur vi i Sverige ofta rationaliserar bort etablerade sammanhang till förmån för singelliv med vackra saker och oändlig frihet. Till vad ?
--
Jag har känt mig som en liten, liten del av den stora, intressanta, smutsiga och omvälvande världen. Det har känts bra. Meningsfullt.
--
Sammantaget har viljan till mening stannat kvar när jag kommit hem. Hur hittar man den framöver, förutom att hålla fler föreläsningar ?
Jag tror mig dessutom förstå att många vill ha just större Mening med sina liv. Har märkt det så tydligt. Mitt i allt välstånd finns funderingar. - Var det bara så här det blev ?
--
När jag reste till Sverige näst sista gången hamnade jag alldeles bredvid ett svenskt par. De hade varit på semester någonstans. De var starkt solbrända. De var välklädda. Men inte glada. Snipiga, snarast. Mannen trevade intensivt efter något i sin väska. Kvinnan såg uppfordrande på honom :
- Vad gör du ?
- Jag tänkte bara ta en Läkerol.
Jag blev kallsvettig. För jag förstod ju direkt vad jag hade att vänta. När det finns för mycket tid för - ingenting.

Kan bara konstatera att jag väldigt lätt kan följa med i hans tankar.
Och blir än mer övertygad om värdet av att resa, med eller utan hjälp av olja ..

BILD: Föreställer, tror jag, den femtonåriga lärarinnan Sarjana, som Lasse träffar flera gånger under sin vistelse.