Musungu (vit man)

Varje dag när Team Rwanda är ute på sin träningsrunda är det unga grabbar som försöker haka på med egna oväxlade cyklar. Säkert drömmer de om att en dag bli uppmärksammade och få visa vad de går för, på riktiga racercyklar.
När proffsen försvunnit bakom krönet fick jag istället sällskap med de unga amatörerna. På platta marken kunde jag förstås glida ifrån men när vi kom till backarna så fick jag ge mig. De segade sig upp på tunga farkoster utan hjälp av lätta växlar, själv hade jag det modernaste, lättaste och finaste man kunde tänka sig. Jag gladdes, imponerades, och skämdes. De här killarna får inget gratis, själv har jag det mesta till skänks. Det kändes bra, det kändes rätt.

Rapporteringen från fattiga länder brukar domineras av hunger, oro, krig och konflikter, inte sällan antyds att de har sig själv att skylla, att de saknar vår intelligens, bildning, styrka och uthållighet. Väl på plats får jag varje gång en annan bild. Av stolta, begåvade, oändligt tålmodiga och uthålliga människor, som brottas med arvet efter kolonialmakternas härjningar. I Rwandas fall belgarnas ödestigra indelning i onda (hutuer) och goda (tutsier). På andra ställen fortsätter kolonialismen i jakt på olja, jordbruksmark och metaller.

Kollektiv skuld är svårt, och ibland t.o.m orimligt och orättvist. Men ändå giltigt, all den stund jag fortsätter köpa billiga mobiltelefoner, innehållande oumbärliga metaller från ett land som inte tillnärmelsevis får en ersättning som står i proportion till vare sig vårt behov eller vår betalningsförmåga ?

Myten om maskinen