Translate

Om mig

Mitt foto
Gift med Ewa, pappa till Sofie och Åsa, kirurg på St Görans sjukhus i Stockholm

tisdag, oktober 29, 2019

Flixbus






Min fina kirurgkompis Karolina, uppvuxen i Polen, ville visa sina barndomskvarter. Så vi flexade ut innan veckan var slut och tog flyget mot Warszawa. Några fredagtimmar senare åt vi gott på bästa krogen i Polens huvudstad.
Så var det tänkt, och så blev de för de andra. Själv kunde jag inte motstå frestelsen att följa mitt samvete, att leva som jag ständigt basunerar, att inte ge efter. En extra kompdag från jobbet, Flixbus i 18 timmar, via Berlin, och försenad ankomst till bästa krogen. I andra änden, efter en fantastisk helg, blev det arton nya timmar i bekväma flixbussäten, och bland mycket annat en magisk soluppgång över Danmark.

Konklusion.
Om det som uppfattas som en uppoffring istället är berikande, då är klimatomställningen en baggis.


PS

Klimatpåverkan:
Cykel  0
Tåg     5
Buss  15
Bil    100
Flyg  225






torsdag, oktober 24, 2019

Tänka långt och djupt




Nog är det en ständig balansgång. Att å ena sidan framhålla sig själv och sina ståndpunkter, och å andra sidan lämna plats och vara öppen för det som är eller känns främmande. Att å ena sidan vilja bli bekräftad, att å andra sidan söka motstånd. Somliga klarar, eller till och med gillar, att gå sin balansgång omgivna av tusen andra, själv drar jag mig hellre undan. Att den extroverte står högre i kurs än den introverte, 2019, kan väl ingen förneka. Hur som helst, det kändes bra att läsa de sista raderna i Andrev Waldens fina text i dagens DN, där han citerar sin (f.d) flickvän.

Jag har en dröm om att få vara en långsamhetens rebell. Gå på anställningsintervju och säga sanningen. Jag är INTE stresstålig och jag mår dåligt av förändringar. Men jag har tålamod och är bra på att förvalta sånt som är bra. Jag tänker långsamt men jag kan tänka långt och djupt.


Inom parentes. Spännande blir det när den extremt introverta av omständigheterna tvingas ut i vimlet. Som Greta Thunberg. 


DN

tisdag, oktober 15, 2019

Vem ska man lyssna på ?





De mest envetna klimatförnekarna har jag bestämt mig för att bortse ifrån. Tids nog kanske vi kan mötas, när det blir mer uppenbart vem som hade rätt. Kunde ändå inte låta bli att intressera mig för det öppna brev till Greta Thunberg som författats av österrikiska Kornelia Kirchweger. Hon skriver i Wochenblick, en tidning är nära knuten till nationalkonservativa FPÖ. Hennes brev har också publicerats i "Bakom kulisserna - om ocensurerade nyheter", där Lars Bern är framträdande, han som menar att det inte finns något klimathot, utan att det istället är en världsomspännande konspiration i syfte att erövra makt. Kirchweger har i ett annat sammanhang ifrågasatt västerländsk demokrati och hyllat Kagames enväldiga styre i Rwanda. Allt sammantaget borde räcka för att skrolla vidare i FB-flödet.

Men brevet förmedlar en känsla som kanske kan hjälpa till att förklara varför så många av oss vuxna forfarande har svårt att ta klimatrapporterna på allvar, varför vi har svårt att känna vare sig skam eller skuld över hur vi levt våra liv. Har vi inte gjort så gott vi kunnat ? Och är de ungdomar som växer upp idag verkligen beredda att offra och försaka det ohållbara välstånd som deras aningslösa föräldrar byggt upp ?
(Om Kirchweger utelämnat den avslöjande och konspiratoriska inledningen kanske jag tagit henne på fullaste allvar.)


Kära Greta: 
Erkännande ditt engagemang och din kraft som du investerar i tro ​​på en förmodad, allt förstörande klimatkris och som svar på ditt senaste – knappast skrivet av dig – tal i ilska inför FN, avvisar jag dina anklagelser här definitivt
Med tårar i ögonen anklagar du oss alla att vi stal dina drömmar, din barndom från dig, du borde inte ens stå här, utan vara i skolan. Du kommer inte att släppa ”oss” utan hålla ett öga på ”oss”. Wow! Dina uppstyltade ord kommer från en gränslös okunnighet. För är det inte din generation som håller liv i detta slit-o-släng-samhälle? Du och dina kompisar lever i ett aldrig tidigare skådat, materiellt överflöd som ni tar för givet och kräver av era föräldrar.
Jag tillhör den generation som växte upp på 60-talet. Kära Greta, vi levde mer klimatvänligt än du och dina okunniga ”barn-fans” till och med kunde föreställa er. Vi klädde oss i våra äldre syskons strumpbyxor och strumpor som lagades, kläder kastades inte bort – allt användbart, som knappar eller blixtlås, klipptes ut. Resten användes som lappar eller dukar. Vår väg till skolan varade i en timme eller mer. Det fanns ingen skolbuss och våra föräldrar körde oss inte till skolan. Skolböcker gick i arv från en klass till kommande. 
Våra cyklar hade inga växlar och vi var stolta över dem. Vi gick till affären och handlade – i nätkassar. Omslagspapper öppnades försiktigt och återanvändes. Inte varje dag vi fick bada eller duscha och inte alla hushåll hade en tvättmaskin eller till och med bil. Våra rum var inte fulla av plastleksaker. Vi hade inga elektroniska spel och inga smartphones. Vi tillbringade vår ungdom på ängar och i skogen, inte med WhatsApp eller Instagram. Vi var smutsiga men friska och led inte av fetma, allergier och depression. 
Så hycklande Era protester är! Barn i din ålder orsakar mer växthusgaser än alla tidigare ungdomsgenerationer. Era garderober är fulla av kläder som sys av barnslavar i Asien. Era coola smartphones och surfplattor hamnar regelbundet som skrot i fattiga länder. Allt ni har i överflöd produceras med koldioxidutsläpp och importeras mestadels. Sålunda är ni ingen förebild för ett klimatvänligt samhälle.
Därför, kära Greta, informera dina kamrater och ägna dem din vrede. Hos oss äldre är det nämligen helt på fel plats.

WOCHENBLICK





torsdag, oktober 10, 2019

Frihet



Det är långt mellan inläggen nuförtiden, och det kanske är bra. En del  frustrationer pyser ut via facebook och insta, men där blir eftertänksamheten lidande.
Stöter och blöter, lägger i vågskålarna, men hoppas att beslutet ska komma till mig. (Tao) Har jag jobbat färdigt, eller inte ? Möjligheten att halvera lönen utan att röra en fena uppenbarar sig nämligen den tolfte januari nästa år. Fyrtio år, som trots barn och familj och andra intressen, har präglats av min kärlek till kirurgin. Kan man bara bryta abrupt ? Så kändes det igår, idag kan jag känna något annat. Viktigast är förstås att hitta ersättare, att skapa sig nya rutiner. Men nog vore det skamligt om man var så fördärvad av ett långt och lydigt arbetsliv att man inte klarar av att förvalta ett liv i frihet ?