Går över till grannen för återbörda sju böcker jag lånat. Han älskar att läsa, har mängder av lästips, vet exakt var böckerna står i hyllan, så istället för en eller två böcker går jag ofta därifrån med en trave. Nu är han inte hemma, mina recensioner får anstå, istället får jag en pratstund med hans fru. Hon berättar om livet som nybliven pensionär, hur fantastiskt det är. Eftersom man nu äntligen har tid att sitta i fåtöljen och läsa, inta ett glas, och blicka ut över sjön. Nej, jag skojar, det säger hon inte. Hon berättar om alla resor de nu kan göra. Förra veckan kom de hem från någonstans-långt-bort, och efter jul bär det av igen. Hon urskuldar sig lite, hon vet vad jag tycker, men viftar bort det så lättvindigt att jag blir nästan full i skratt. - Det är fantastiskt, det finns så mycket att uppleva, man ska ju tänka på miljön och det där, men det är verkligen fantastiskt.
Vi önskar varandra god jul, kanske kan vi ses på nyår.
Vi vet, men tar inte hotet på allvar.
Vi vet, men tänker att det gäller inte oss.
Eller så vet vi inte tillräckligt mycket för att ta det på allvar.
För om vi visste tillräckligt mycket och tog vetenskapen på allvar så skulle det vara självklart att avstå. Avstå från det som riskerar att göra även Hammarby sjöstad till en obeboelig plats på jorden.
