På planetens villkor

Att leva efter "försiktighetsprincipen" är ett ganska schizofrent tillstånd.

Läser i DN om den senaste klimatrapporten från IPCC, inklusive kommentar från den vetenskaplige  redaktören. Det talas om risken för 4 graders temperaturhöjning fram till 2100, att hundratals miljoner kommer att drabbas av översvämning och och att delar av jorden kommer att bli obeboelig. En av de svenska experter som varit med att författa rapporten tror att vi har fyra-fem år på oss att drastiskt minska utsläppen om utvecklingen skall kunna hejdas.
I DAGENS ETC är en artikel om Stormen Sven, som blev en påminnelse om vad vi kan vänta när vattennivån stiger drastiskt. Enligt artikeln kommer det att röra sig om en meter fram till 2100.
Så bläddrar jag lite i Falskt Alarm av Gösta Pettersson, och tittar in på Klimatupplysnings hemsida, för att bli påmind om hur olika man kan se på saker, även (s.k) fakta.
Sätter mig på cykeln för att träffa Jeppe som driver Movebybike i Stockholm. Vi flyttar ett kontorsmöblemang från ena änden av Garnisonen till den andra. Kul, kärran är fantastisk.
På bottenvåningen har Pär Holmgren och SMHI samlat ett par hundra människor i stora aulan för att diskutera klimatanpassning.

Jag litar inte på IPCC. Det ägnar sig åt skrämsel, liksom de som rapporterar därifrån.  Klimat är svårt, att spå klimat är ännu svårare, att ha en uppfattning om konsekvenserna av förändrat klimat är nästan hopplöst. Det säger sig självt att de som rapporterar om detta svåra måste ha massor av reservationer och förbehåll. Om de inte har det, utan istället uttalar sig mer och mer tvärsäkert och alarmistiskt för varje gång, då uppfattar åtminstone jag det som något i stil med propaganda. Och slutar lyssna.

MEN. Den livsstil vi ägnar oss åt känns inte OK. Omättliga behov, stress, krav på ständig tillväxt , roffa  åt sig innan någon annan hinner före, tänk i första hand på dig själv, miljöproblem kan fixas med ny teknik, brist på respekt för mångfald och planetens villkor  - allt det där känns helt ohållbart.
Därför kommer jag att leva som om IPCC har rätt.

Man kanske borde bunta ihop och benämna alla de, på olika nivåer, som föredrar skrämsel och dogmer framför nyfikenhet och dialog. Det kan bli en salig blandning av rasister, envåldshärskare, alarmister och dåliga chefer.