Det blir sällan som man tänkt sig. Hade förväntat mig en kväll i lugn och ro. Istället drabbades jag, återigen, av Stefan Jarl och hans enträgna krav på sanning.
Anledningen till att jag lånat Underkastelsen på biblioteket var en artikel om Ewa Röse i någon av Södermalms lokaltidningar. Även det en tillfällighet, som sannolikt kommer att sätta djupa spår.
Så nyckfullt är livet, och våra ställningstaganden.
Någon kanske tycker filmen är skrämsel, jag tycker inte det. Här är försiktighetsprincipen på sin plats. Vi har väldigt liten aning om vilka effekter de hundratusentals (mer eller mindre icke nedbrytbara) kemikalier vi släpper ut har på levande organismer. Mer än de skrämmande data som redan finns, särskilt när det gäller substanser med hormonell påverkan, där redan halter tio-tusenfalt under det som toxikologerna mäter, kan inverka på fertilitet, inlärning, beteende, ämnesomsättning, cancerutveckling o.s.v. Och det mest lömska, effekterna kan mycket väl vara som mest uttalade under fosterutvecklingen och under amning, helt utanför moderns kontroll.
En av de 29 forskarna som deltar i filmen tvekar inte, dear Stefan, att kalla detta för ett större hot än växthuseffekten. - This will catch us before.
Varför underkastar vi oss, frågar berättaren flera gånger,
utan att ge något svar.
Vi vill underkasta oss ?
Några tjänar på det ?
Vi kan inte bättre ?
Underkastelsen - Del 1
Underkastelsen - Del 2.
11 kommentarer:
Underkastar vi oss?
I så fall: Vet vi om att vi gör det?
Skämtar du ?
Vad jag menar är att de flesta nog egentligen inte bryr sig eller vet något.
Är det att underkasta sig?
Att inte veta är förstås inte underkastelse.
Men det kan omöjligt gälla miljögifter !
Att inte bry sig, det låter helt orimligt.
Det måste handla om underkastelse ( att kapitulera, att foga sig)
Men underkastelse kräver ett aktivt val, om än aktivt i sitt val av att vara passiv.
Jag underkastar mig inte detta, men det betyder inte heller att jag springer runt och aktivt kämpar emot, vilket skulle kunna tolkas som detsamma...
Om man inte kämpar emot så har man kapitulerat. Underkastelse.
Ett starkt ord för något man inte vill kännas vid ?
"Underkastelse" är nog fel ord i sammanhanget.
I fredags var det hjältegalan. Ingen uppmärksammades för sin kamp mot dessa miljögifter.
En nations underkastelse?
Ja, det kan man absolut kalla det. Man fogar sig, finner sig, kapitulerar, inte för att man inte vet eller inte bryr sig, men det känns oöverstigligt att komma åt.
På samma sätt har väl de flesta kapitulerat inför konsumtionssamhället, arbetssamhället, också exempel på underkastelse. Men där finns, som du själv är ett bra exempel på, mkt större möjligheter att själv ta tag i situationen och utnyttja det fria val man faktiskt har, och ta sig ur underkastelsen.
Hjältegalor i all ära, men de är nog precis det sockersöta puder som business-as-usual-samhället gottar sig åt, som hjälper till att undertrycka medvetenheten om systematiska och strukturella missförhållanden, i det här fallet att kreativa kemister och affärsmänniskor hela tiden ligger steget före, att försiktighetsprincipen inte gäller.
Ibland, kanske t.o.m ofta, hjälper det att kalla saker vid dess rätta namn. Du brukar vara bra på det :)
"Tystnadens och okunskapens minering av vår egen bakgård"
Lite långt
"Destruktiv ignorans"
Helt OK .. om man vill välja bort det det enklaste o kortaste :)
God Jul till dig med!
(svar från egen blogg)
Skicka en kommentar