Kanske inte precis någon upplyftande julhälsning.
Tillsammans med Underkastelsen av Stefan Jarl lånade jag Sagolandet av Jan Troell (1988). Man kan gott säga att de är på samma tema. Vi finner oss, vi fogar oss, vid underkastar oss.
Vilket förstås kan vara positivt, som t.ex "beredskapsåren". En synlig fiende, en känd tyrann, en underkastelse som förde med sig sammanhållning och förnöjsamhet. Visst kan man undra om vi även borde bjudit fysiskt motstånd.
Men Jan Troell dokumenterar en annan underkastelse, där tyrannen inte är känd, inte synlig, inte personifierad. Utan ett osynligt väsen som berövar människan hennes kreativitet, hennes medkänsla, hennes förundran, hennes mänsklighet.
Sagolandet är fördjupningskurs i Stefan Jarl. Till sin hjälp har han psykoanalytikern Rollo May. Man kommer inte undan.
Varför fastnar man för vissa berättelser ? Det måste vara igenkänning. Den tre timmar långa filmen beskriver, trots att den handlar om allt annat än sjukvård, precis den känsla jag har på sjukhuset. En avhumanisering.
6 kommentarer:
Ganska starka ord: "underkastelse" och "avhumanisering".
Har svårt att ta dem till mig. När man är ute i samhället idag så tycker jag inte att vi är i avsaknad av de högre idealen, men vi har det så bra att de får väldigt lite plats.
Ingen idag ser arbetet med människor som "ett kall". Man vill ha en rejäl lön för mödan och goda arbetstider. Får man udda arbetstider vill man ha ännu mera lön.
Detta tänk gör dock inte att man inte vill göra sitt bästa för de människor man arbetar med, men det gör det lite klurigare. När sedan kostnaderna för verksamheterna ökar blir budgetarna mindre och så är vi i ett tillstånd där den privata budgeten och samhällets välfärd krockar.
Alltså vi "underkastar" oss inte samhällets behov och samhället "underkastar" sig inte våra önskningar.
Inom en del av de religioner som jag tagit till mig får man inte ta emot tack eller gåvor om man ska hela någon. Man måste göra det med hjärtat. DET är underkastelse.
Det moderna samhällets problem är nog att vi underkastar oss fel saker eller inte underkastar oss alls...
Jag använder ordet som översättningen lyder : kapitulation. Dina exempel, från arbetslivet o religionen, låter som något annat.
Från min egen värld känns "avhumanisering" helt adekvat. Tyvärr.
Sett filmen ?
Jag använder ordet som översättningen lyder : kapitulation. Dina exempel, från arbetslivet o religionen, låter som något annat.
Från min egen värld känns "avhumanisering" helt adekvat. Tyvärr.
Sett filmen ?
Vad jag menar är att man kan kapitulera och man kan ta utmaningen.
Om din värld känns "avhumaniserad" så är du en del av avhumaniseringen. Du äger de tiotusen valen att ändra och stå för det där andra.
Men man får vara beredd att ta mycket "stryk" för sin övertygelse. Jag använder religionen för att hämta styrkan att inte ge upp...
Absolut.
Utan att återkomma till det där med självkänsla :) så tror jag att du är en person som har ovanligt goda förutsättningar att "ta striden" och att leva i enlighet med det du tror på, du är nästan sinnebilden av någon som inte kapitulerar. Själv behöver jag rätt mycket hjälp på traven. Att iklädda sig "rollen" som den arga doktorn kan vara en sådan hjälp.
Men tidsandan, ( du hör att jag undviker ordet system ..) uppmuntrar inte till att ta de tiotusen valen i besittning. Det tro jag är vad Stefan Jarl och Jan Troell försöker säga.
Men det här motståndet skall sen samsas med det kloka och visa i att "flöda med", var det så du kallade det ? Det finns ingen motsägelse, även om det kan låta så.
En god fortsättning på julhelgen !
PS
Svårt att i ett kort blogginlägg ge rättvisa åt en person som Rollo May. Han förmedlar ett djup insikt, om hur vi avlägsnar oss från mysteriet. Apropå varifrån man hämtar sin styrka .. Har du stött på honom ?
Skicka en kommentar