Nyfiken

Att vara nyfiken betraktas med rätta som en dygd. Samtidigt är det rätt skönt att stänga av, att få lite lugn och ro. Man kan inte vara nyfiken som ett barn hela livet.

Vi lever i en kultur som i mångt och mycket bygger på att man aldrig skall vara nöjd, där förnöjsamhet  t.o.m kan uppfattas som en dålig egenskap. Betyder det att vi ständigt är nyfikna ? Skulle inte tro det.

En modern människa har mycket att ta ställning till, och förhålla sig till. Till slut kan det bli för mycket, man stänger av. Inte bara när det gäller egna mobil - och elabbonemang, det kan också gälla frågor som rör omvärlden. Ibland kan den avstängningen kännas helt i sin ordning. Man har varit nyfiken, skaffat sig egna erfarenheter och tagit del av många synpunkter, och därefter tagit ställning. En skön känsla, som också innebär att man frigör energi för annat. I andra sammanhang fungerar det inte att falla till ro, man måste helt enkelt fortsätta att ifrågasätta och vara nyfiken.
Det kan t.ex gälla arbetet. Bland kirurger diskuterar vi ofta det vanskliga i att under en operation använda den nya information som dyker upp i såret till att bekräfta, istället för att ifrågasätta, den ursprungliga bedömningen. Det klassiska exemplet gäller gallvägs-kirurgi, där det avgörande momentet handlar om att rätt bedöma vad som är den stora gallgången. Många filmer (från titthålskirurgi) kan illustera hur denna brist på kritiskt tänkande, brist på nyfikenhet, kan få ödesstigra konsekvenser.

Tänker i de här banorna apropå diskussioner om kärnkraft och klimat. Är de exempel på frågor där man  slutgiltigt kan ta ställning, eller frågor som kräver ständig omvärdering, fortsatt nyfikenhet och ifrågasättande ? Personligen tror jag kärnkraften är exempel på det förra, och klimatet på det senare. Riskerna för kärnkraftsolyckor är små, avfallsfrågan kommer att förbli osäker, vi vet att konsekvenserna av radioaktiva utsläpp blir förödande - alltså avstår vi, av försiktighetsskäl. Punkt, slut. Det är oändligt mycket svårare att falla till ro på samma sätt när det gäller människans eventuella påverkan på klimatet, och de eventuella konsekvenser det kan få på planetära system.
Men samtidigt är det oerhört frestande att förvandla ett rörligt byte till ett stillastående. Allra helst om man lever under press att hinna med och infria alla(s) förväntningar.

Har nyligen diskuterat just klimatfrågan med Birger Schlaug, och haft anledning att bläddra i hans bloggarkiv. Så här skrev han 2008/2009 :

Jag är övertygad om att vi måste minska utsläppen av koldioxid, men jag är också oerhört nyfiken på dem som kritiserar FN:s klimatpanel och den extas som Al Gore gett upphov till. Jag tror att Al Gore har rätt, och att jag själv har rätt, men vill att forskare skall ifrågasätta.

Idag är det norm att tala om global uppvärmning, det är politiskt korrekt - men jag vill inte att de forskare som ifrågasätter skall behandlas likadant som jag och andra blev behandlade på 80- och 90-talen.

När vi nu diskuterar så får jag, helt ärligt, inte intryck av någon som är oerhört nyfiken, som är mest intresserad av att lyssna till de som har avvikande uppfattningar. Utan snarare en debattör som under lång tid tagit del av alla synpunkter, vägt samman, och tagit ställning. Som helt enkelt fallit till ro. För att istället koncentrera sig på vad som behöver göras. Lite tillspetsat, för att rätta till det där som han tidigare ansåg var något som måste ifrågasättas.

Är det så grymt att man i vissa sammanhang är förbrukad om man inte längre orkar, vill eller förmår vara nyfiken och ifrågasättande ? Det gäller forskare, det gäller gallvägs-kirurger, och det gäller debattörer ?