En bisats

Hittar förstadelen av DN i en papperskorg på Slussens T-banestation. Det var nog meningen.

Advokat Georg Bizos, Mandelas kompis och bundsförvant, berättar hur han övertygade Mandela att lägga till tre ord till sitt erkännande i Rivoniarättegången 1964. Han erkände  vad han gjort, men alla gärningar var utförda i rättvisans namn, en rättvisa som han var beredd att dö för - om det var nödvändigt ( if needs be ). Kanske räddade de tre sista orden hans liv, många anser det. De gav juryn/domarna en psykologisk möjlighet, en reträtt, att inte döma honom till döden.

Få saker fascinerar så mycket som hur små, väldigt ofta psykologiska, mänskliga, detaljer kan göra enorm skillnad. Det känns fel att kalla det tillfälligheter, snarare ett erkännande att korta ögonblick kan vara avgörande. Likt prismat som koncentrerar solens strålar till en liten punkt.

Har precis läst Sören Wibecks kunniga och opartiska bok om Palestinakonflikten. Ett land två folk. Visst , det handlar om makt och särintressen, sida upp och sida ner. Men också moment av subjektiva bevekelsegrunder, stort mod och kritiska ögonblick. Sadats yngre bror dog första dagen i kriget 1973, det gav honom energin och modet att gå sin egen väg, att inte lika ängsligt bry sig om de personliga konsekvenserna, utan ha ett större mål i sikte. År 2000 låg freden (kanske) på armlängds avstånd, när Clinton hade Barak och Arafat på kroken. Men Arafat vågade inte, trots att han i princip fått allt han bett om. Säkert hade en liten bisats kunnat göra enorm skillnad även den gången.

Ser några korta klipp med Mandela, och all den värme han utstrålar, och blir ännu mer övertygad om att han inte (om han kunde) skulle ha något emot att svenska moderater kommer till begravningen.
Visst kan man ångra sig, och be om ursäkt, inget fel i det. Men människor som Mandela kräver inte det.
Andra tänkte tvärtom ..

BILD Bizos bakom Mandela