Har aldrig tidigare känt ett behov av att skriva personligt om någon som gått bort.
Glömmer inte morgonen den 26 oktober 2016. Satt med kaffekoppen och skummade Läkartidningen. På sista sidan fanns en intervju med en svensk-kurdisk läkare som arbetade med flyktingar i norra Irak, Nemam Ghafouri. För att försörja sig och få pengar till kliniken i Irak åkte hon med jämna mellanrum hem till Sverige för att vikariera. Bara för att varje gång konstatera att vi svenskar söker och beklagar oss för det som knappast räknas som besvär i Irak. Men hon tyckte det var helt i sin ordning. Jag fick kaffet i wrong-strupen. Och famlade efter Facebook, och skrev, och protesterade. Mitt i en brinnande konflikt, bokstavligen, svarade hon bara efter en liten stund, någonstans på gränsen mellan Irak-Syrien och Turkiet. Det blev upptakten till en vänskap och ett meningsutbyte som varade fram till i torsdags förra veckan, då Nemam avled 52 år gammal på Danderyds sjukhus i sviterna av Covid. Det känns overkligt, och enormt tomt.
Vi träffades första gången den 5 januari 2017 på Café Milou i Märsta, innan det bar iväg (för henne) till Irak igen. På den korta stunden hann vi gå igenom allt mellan himmel och jord, bland annat vad det innebar att vara kvinnlig kirurg i karriären. Den 8 februari samma år gästade hon oss på Ersta och berättade om sitt självpåtagna uppdrag att ställa upp för de yazidier som utsatts för IS-terror. Det blev en gastkramande, och för många av kollegorna, skrämmande påminnelse om våra skilda världar. I januari 2018 marscherade vi genom Stockholm i protest mot Erdogans bombningar av Afrin. Då fick jag bevittna lite av hennes sociala kompetens. Utan att vi riktigt förstod hur det gick till hade hon fått kontakt med Jonas Sjöstedt på Medborgarplatsen. De skulle ses.
Nästan varje dag uppdaterade hon oss på sociala medier från lägret Bajed Kandala och arbetet med Joint Help for Kurdistan. Oräkneliga bilder på barnen som omgav henne, massor av oförglömliga videoupptagningar, och samtidgt dagliga vädjanden till världssamfundet, och oss andra, att ta vårt ansvar. Det är obegripligt hur hon orkade. Men den 27 oktober 2019 skrev hon :
Jag svarar dig medan bilen kör i mörkret här i Rojava. Det tog mig ett hav av frustration att till sist få tillstånd att åka över gränsen. Lämnade först 80 vinterjackor till föräldralösa barn i Ramelan och vidare till Qamishlo och imorgon Hasakah. Trött i kropp och själ och ändå fortsätter jag, varför undrar jag och många andra, kanske för att jag inte ska möta den frustration inombords som du nämnde.
Nemam hade en uttalad strävan att inrikta sig på konkret individuell hjälp och inte gå vilse och fastna i meningslösa dispyter mellan olika grupper och särintressen. Samtidigt blev hon, som jag uppfattade det, alltmer frustrerad över det storpolitiska spelet. När någon föreslog att hon skulle dela Nobels fredspris med den yazidiska människorättsaktivisten Nadim Murad 2018 svarade hon I will take it if it is the one they gave to Obama.
Den 13 februari hördes vi av för sista gången. Facebook hade påmint om ett fyra-års-minne från den 8 februari 2017 då Nemam besökte oss på Ersta. På bilden sitter hon i sjukhusentrén omgiven av nallar vi gett henne att ta med till lägret.
Hahaha, tur att FB ser till att påminna dig. Jag har varit hemma och jobbat i nästan två månader, åker ner på torsdag. Hoppas du har det bra, och håller dig frisk.
Så typiskt osjälviskt, så typiskt Nemam. Och så blev det istället hon, den modigaste och mest godhjärtade, som blev ett av offren för pandemin. Innan dess hann hon uppleva hur yazidiska kvinnor återförenades med sina barn. Som att hon gick i mål.
