För det mesta plaskar vi runt i ankdammen och blir inte så mycket klokare. Men plötsligt händer det, att något släpper ut vattnet, eller får dammen att svämma över, hur man vill se det. Som häromdagen i P1-programmet "Piskan" (avsnitt fyra). Lättsamt, nästan P3-tramsigt (eller vad Jimmie skulle säga innan det läggs ner..). Men samtidigt allvarligt, på riktigt. Det handlade om prestationshets och prestationsångest. Fjorton minuter in i programmet intervjuas Karim Jebari, filosof och forskare på Institutionen för framtidsstudier. Jag var mitt i diverse hushållsnära sysslor och hörde inte så noga, men stängde av kranarna när ordet "antiprestation" upprepades flera gånger.
Det tog mig två genomlyssningar och en skrivning innan jag kunde förstå och ta in vad han säger i slutet. Trodde jag hört fel.
(Programledarens röst i kursiverat)
"....
Men ta det lugnt , det går att hejda den här utvecklingen menar Karim Jebari.
Det krävs en folkrörelse, eller en idérörelse kring icke-prestation.
Det finns sådana rörelser, men det jag ser är att det slutar med att de fortfarande ska prestera. Du ska göra yoga, sen ska du dricka te ur någon speciell handdrejad kopp från Nepal, och sen ska du göra självmassage med någon speciell olja. Antiprestationsrörelserna som handlar om att man ska bli sådär lugn och harmonisk blir också prestationsorienterade.
Nej, det är några andra som är antiprestationsrörelsens frontsoldater.
Jag tänker på människor som knarkar, på människor som super, människor som spelar dataspel, som inte gör dom här sakerna för att göra något slags "statement" att dom är improduktiva, utan för att det är roligt att göra dom här sakerna.
Men om vi istället går in i det andra scenariot, ett framtidssamhälle där prestationskraven har minskat, hur skulle det se ut ?
Jag tror att det är ett samhälle där vi generellt sett är fattigare, där saker och ting kanske inte funkar så bra, men också där vi har väldigt låga förväntningar. Så det kanske är okey att målaren kom och målade men glömde en vägg och vi tänker att det är väl sånt som händer, han hade väl bråttom, eller nåt, och att vi är "fine" med det. Eller att vi går till ett café och beställer en kaffe och får en te istället och tycker att det är helt okey, eller att våra medarbetare på jobbet sjukskriver sig varje gång det är ett sportevent och vi tycker det är helt okey, det är helt normalt.
Ett sånt samhälle kan verka avlägset men det är egentligen inte det. (Internationalen spelas i bakgrunden.)
I t.ex Sovjetunionen eller på Kuba. Det fanns ju det här uttrycket i Sovjetunionen att ”vi låtsas arbeta och dom låtsas betala oss”. Och eftersom man inte kunde bli avskedad, man kunde inte göra karriär, man fick väldigt låg lön, så fanns inte den här prestationsångesten inom de flesta områden.
Här är en av Karim Jebaris huvudpoänger. Vi kan bygga ett samhälle utan prestationsångest men då måste vi också sänka förväntningarna på det samhället.
Vi har vant oss vid att vara de här prestationsvarelserna, och framförallt att alla andra är det också. Våra samhällsprocesser fungerar otroligt effektivt. Jag menar att mycket av vår välfärd har byggts upp av vår strävan att producera bra tjänster eller bra varor.
Och samtidigt kanske det blir lättare att acceptera prestationsångest som ett samhällsfenomen om vi samtidigt inser vilka fördelar det för med sig säger Karim Jebari.
Det är väldigt lätt att se en negativ aspekt i samhället som vi inte gillar och sen försöka föreställa sig att samhället skulle vara exakt likadant bara att det skulle sakna de här dåliga grejerna, men det fungerar sällan så. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle vara så mycket lyckligare i en värld där jag inte skulle ha prestationsångest."
Jag vill protestera. Och kommer med hundra invändningar. Men kanske ingen som är riktigt trovärdig.
Vad hemskt.
