När vi lämnar hemmahamnen på Ingarö för att segla mot öppnare vatten finns det rätt snart en smalare passage, som enligt sjökortet är fritt från hinder. Men bland gubbarna på land pratas det om något lömskt grund mitt i sundet. Passerande båtar verkar obekymrade, och går ömsom till höger, vänster eller i mitten. Själv blir jag mer och mer skärrad.
Igår satt en man i land och observerade oss förbipasserande. Han sitter förstås och väntar på att någon ska gå på, tänkte jag. En halvtimme senare kom jag landvägen, och mannen satt kvar. Han var väl insatt, och kunde berätta att det
verkligen inte fanns någon grynna i leden, utan bara en sten, en bit
in i vassen. Jag kände stor lättnad.
Nu har det gjort det, vi lever i en tid där det är möjligt, och det förfärande i den vetskapen får vi inte upplösa i avstånd, för det är avståndet som är det farliga.
Så avslutar Karl-Ove Knausgård sin artikel om Breivik. Och det kanske gäller överlag. Vi bedömmer, analyserar, tar ställning, avfärdar, hyllar, hatar, avgudar och låter oss skrämmas - på behörigt avstånd. Det är enklast så. Men lömskt.
För att förstå måste man krypa nära, helst komma upp på grundet själv. Först då vet man.
Det var väl i liknande banor hon tänkte, konststudenten Anna Odell 2009.
Knausgårds artikel kan jämföras med Göran Rosenbergs i
SvD. Rosenberg nöjer sig med att i rätt allmänna ordalag diskutera ensamhet, narcissism, social mediers inverkan osv. Bilden av Breivik klarnar inte nämnvärt.
Okunskap som föder rädsla och aggressioner får inte förväxlas med den okunskap som bottnar i tillit eller t.o.m glädje och fascination över det okända. Båtägarna som inte hört de överdrivna ryktena från land skall lugnt segla vidare, okunniga om stenen i vassen. Men jag som blivit skrämd måste upplysas.