The Indian ocean

Tar natt-tåget från Nairobi till Mombasa för att få en skymt av den indiska oceanen.Smalspårigt och till synes oförändrat sedan 20 talet, då Karen Blixen klev på tåget. Fyrarätters middag på vita linnedukar ingår i priset. Presidentens bil är med på tåget. I helgen är det nämligen världsmästerskap i country-cross marathon vilket tycks engagera hela kontinenten. President Kibakis skottsäkra BMW anses inte tåla de dåliga vägarna i Kenya utan den transporteras, tillsammans med min Eddy Merckx, i en särskild godsvagn. Tar några bilder bakom ryggen på vakt-gorillorna.
En timmas cykling söderut till Tiwi och en remsa sand mot den indiska oceanen. Vykortsvackert. I baren (väntar..?) Peter och Stefan. Tva österikiska tredjeterminare som tillbringat fem veckor på ett litet missionssjukhus i Ortum nära gränsen till Uganda. Framför dem ligger "Haben oder sein" (Att ha eller att vara) av den tyske forfattaren Erich Froom. Det är nästan lite väl magstarkt sammantraffande - när man är mitt uppe i en rejäl bearbetningsfas: På en liten strand i Afrika sitter två österikiska medicine studerande, födda året mellan våra döttrar, och läser den bok som 1979 (för alltid) förändrade min världsbild(!). Vi blir snabbt överens om att den står sig väl. Vi har en trevlig kväll tillsammans. De kommer helt sichert bli riktigt 'goa' doktorer. På morgonen vandrar de stranden bort till närmsta sjukhus då Peter har några otäcka lymfknutor i nacken som jag inte kan bortförklara. Håller tummarna. Själv återvänder jag till Mombasa.
Nu rejält trött på illamående och diarée. Skönt med British Airways måndag morgon...?

Listen to your body

Till slut blev det ett ganska enkelt beslut. Man skall gå hem från festen när det är som roligast ! Är så otroligt nöjd med allt jag fått uppleva, med cyklingen, tävlandet och inte minst erfarenheten att det är roligare att inte vara ensam på vägen. Och det känns fantastiskt att ha goda vänner i bl.a Cap Town, Montreal, Seattle, Edinborough, Zurich, Bryssel, San Diego och Australien.
Ledar- Jack berättade nyligen för oss om danske Kim som vann Tourdafrique 2005. Ledde stort efter Etiopien, blev krasslig i Kenya, men pinade sig till Cap. Det tog honom ett år att återhämta sig fysiskt och mentalt. Worth it?
Chris, som tillsammans med hustru Janet driver ett tränings och nutritionscenter i San Diego, föreläste i början för oss om pulsmätning och kroppsfysiologi. Massor av kurvor och samband hur den genomsnittlige atleteten uppför sig. Med lika många individuella undantag. Så slutsatsen blev, och det har vi upprepat under resan för varandra som ett mantra: " listen to your body ".
Kan inte låta bli att jämföra med min maratonlöpning i slutet av åttiotalet. 42 kilometer var ett kvalificerat självplågeri som mina knän aldrig accepterade, medan 21 kilometer ( halvmaran ) was for fun.
Om huvudet räknas till bodyn (och det gör det väl), kan man också jämföra med Stockholms filmfestival. Efter att i en vecka sett 2 filmer om dagen är det fullt i inkorgen. Man längtar efter tid att smälta och begrunda.

Kanske kan man säga att det handlar om det stora projektet. Lite mindre "röd" (från A till B till varje pris) och lite mer "grön" (förnöjsam). Efter att ha träffat barnen i Kibera borde det inte vara så svårt att leva efter.
Skalar man av ända in till kärnan står det säkert skrivet
- Älska mig för den jag är. Och inte för mina prestationer .

Enough is enough??

Trots tre vilodagar i Aroscha Tanzania kunde jag inte förmå mig att kliva upp på cykeln igen. Soppa-torsk kanske man kan säga.  Fysiskt och mentalt. Det blev bussen tillbaks till Nairobi och vårt gamla läger Upper-Hill-campsite. Där begrundar jag nu mitt öde. Nya tag eller flyget hem?  Försöker lägga i vågskålarna, men det blir väl som vanligt, känslan avgör. Skall sova en natt till på saken.

Efter alla horder av stenkastande barn blev det tyvarr lite anti-Etiopienstämning i gruppen. Bäst klarade sig forstås Deryl, som stannade överallt och pratade och skämtade med barnen.Vid lägerplatserna kunde han jaga barnen med cykel över ängarna eller, till deras hejdlösa förtjusning, strippa ner till kvällsbadet (lake Langano).
En kväll satt jag i skuggan av tourbussen och läste ur Lonely-planet-guiden om Afrika. Tio meter bort, på andra sidan det oranga repet runt vårt läger, stod ett hundratal etiopiska barn. Och tittade nyfiket, medan jag läste om Afrika. Kändes lite fel, liksom. Fick hjälp av vår etioipiske guide Addis att få kontakt med hövdingen - den gamle - som fanns mitt i barnahorden. Kunde jag inte få följa med hem till hans hydda? Självklart. Sina 88 ar (?) till trots vandrade vi raskt över fältet till hans boning. Mörkt, trångt, rökigt och gemytligt. Tog plats i besöksstolen, och vi drack av den söta mjölken och försökte språka om livet. För sina bymedlemmar hade han råd i alla svåra fragor. Efter fotografering av hela familjen marscherade vi tillbaks till vårt läger. Och jag tog plats igen bakom det oranga repet.Väldigt nöjd med min utflykt.
I norra Kenya skulle vi tampas med hopplösa vägar och somaliska banditer. Vägen patrullerades lite sporadiskt av kenyansk militärpolis för att skydda oss. Kändes lite småpirrigt där ute i skogen, men det enda hotfulla som korsade min väg var en stor babianhanne. Märkligt hur resande i grupp invaggar en i en känsla av ( falsk? ) trygghet, och t.o.m osårbarhet. Vägarna, däremot, var precis sa fruktansvärda som vi befarat. Små stenar, stora stenar, små gropar, stora gropar. Utan dämpning på cykeln var det ganska kvalificerat plågeri i sex dagar. En oerhörd lättnad att på väg till Nairobi få passera det vackert snötäckta mount Kenya på asfalterat underlag.
I Nairobi slog jag följe med Marc Coté. Hans kompis Claude fran Canada hoppade av "tåget" för några år sedan och lämnade sin affärsrörelse i Montreal. Tog värvning hos några katolska präster som jobbar i slumomradet Kibera. Vi besökte den skola (St Cecilia Academy) de varit med att starta för barn vars föräldrar dött i AIDS. Att se energin, livsvilja , livsglädjen hos de här barnen var nog det starkaste hittills under resan. Fick även tillfälle besöka dr Charles Wanjiri på det lilla Masaba hospital. Hans historia var lite osanolik. Trots uppväxt i Kibera lyckades han tack vare en kombination av tur, tillfälligheter och ett gott huvud komma in på  en medicinarutbildning i Ryssland. Diskjobb på somrarna i Stocholm! Nu var han aktad kirurg i Nairobi som ställde platser på sjukhuset till förfogande för sina bröder i slummen. Vi gick rond och tittade bland annat på en HIV-smittad kvinna han operarerat veckan innan för sammanväxningar i buken pga av tuberkulos.Tydligen klassiskt fall..
På sjukfronten i övrigt är Gerhards tå läkt. Magsjukorna kommer och går. En av cyklisterna började kissa blod på de skumpiga vägarna. Tack vare Douglas (var blinde kompis som är från Nairobi) och lite lägga-huvet-på-sned-framfusighet lyckades vi utverka sonografi,cystoskopi och transuretral resektion av den lilla blaspolypen inom ett dygn. Dagen därpå cyklade han som aldrig förr.
En dag tillbringade vi i Ngorongora Crater nationalpark utanför Aroscha. Även i en nationalpark kan man få lite zookänsla när man åker runt tillsammans med de andra safarijeeparna. Men vi fick en riktig safarikick. Vid vattenhålet låg en grupp lejon och dåsade i solen. De stördes inte det minsta av vår närvaro. Plötlsigt är fyra av dom på benen. Tre hundra meter bort strö var en ensam buffel. Andaktigt, på första parkett, får vi bevittna hur de organiserar sin attack. Två " yttrar " som halvkryper upp på flankerna och två " centrar " som följer strax bakom. Huu så spännande. Den här gången blev buffeln varnad, för den gav sig i väg och lejonen lomade tillbaks till vattenhålet.
På tävlingsfronten har Gunther flyttat fram sina positioner med flera etappsegrar på de oländiga vägarna. Chris och Adri får se upp. Lyckades, efter att ha varit nära några gånger, vinna en av de skumpiga grusetapperna.
Återgår till kvallsandakten och Brott och straff.