Etiopien 30 mars My friends

Nu ar hela ganget pa plats.
Gardagen (till)agnade vi Etiopien Tree Foundation, en roresle som forsoker forhindra fortsatt "deforestration" dvs forlust av skog, som orsakar ersoion, torka och samre skordar. Tydligen ar det har ett av de stora problem en i Etiopien.
Vi akta fyra timmar i buss sydvast vart och fick se exempel pa framgangsrik nyplantering av skog. Fr.a av det som kallas pseudobananatree, ett stryktaligt trad med unika egenskaper, bl. a djupa rotter, som binder jorden, och ett blygsamt behov av vatten. En liten ceremoni, tillsammans med flera hundra barn fran den intill-liggande skolan, dar vi planterade nya trad. J-J,  hotell innehavare fran Toronto, hade engagerat sig redan hemifran, och hade med insamlade bidrag fran hotellgaster i Kanada. 50 cent for ett trad.
Pa kvallen hembjudna till ETFs grundare och eldsjal. I morkret blev vi bjudna pa etiopiska specialiteter, som intages med fingrarna, vilket forstas kanns lite konstigt i borjan. Jean, som ar en riktigt luskare, fick snart klart for sig att den lite aterhalsamme etiopiern hon pratade med var den forre opsitionsledaren. 2005 holls val i Etiopien, och denne man, som da jobbade utomlands for FN, fick klartecken att komma hem. Vid valet fick han ovantat kraftigt stod , vilket inte passande det sittande styret. Sa han sattes i tva ars arrest.
Var det manne hogkvarteret for etiopiens  opposionella vi gastade ?
Idag besokte vi den enorma marknaden, som till stora delar ligger svalt under tak. Trangt, hela tiden pa sin vakt mot de duktiga ficktjuvarna. Inhandlade tva mindre schalar, med rod-gron-gula rander, att tacka huvudet med i varmen. Allting i behall.
Forkylningen kanns battre, skall nog vara i ordningen nar vi ger oss ivag pa den forsta dagsetappen i morgon bitti.

Vi kanns som ett riktigt bra gang. Marks att de flesta ur rutinerade cyklister, valdigt lite eller ens nagot want-to-impress-on-you.
These ar my friends. En del vet jag lite mer, en del lite mindre om.
Scotty. Excentrisk ledare fran Kanada, around 50
Jay, god van till Scotty, pensionerad arkitekt och maobelsnickare, numera homegardener, around 60
Ewa, flyttade till kanda fran Polen for 15 ar sedan, tillsammans sedan nagot ar med Jay, around 50
Peter, son till Ewa, around 25
Allison, fran Australien, around 40
Roger, senig australiensare, lar vara tavlingscyklist, around 60
Frank, bullrig och social kanadensare, around 60
Cliff, har en ranch for mountainbiking i Maine, looks professional, around 60
JJ, engagerad kanadensare, hotellagare, som bl.a samlat pengar till ETFF, around 60
Jean, tillsammans med JJ, lararinna och innaehavara av ett Inn, ocks utanfor Toronto, around 60
Russel, cool f.d pokerproffs fran Broklyn, around 35
Kevin, hetsig amerikansk affärsman fråan San Fransisco, around 40
Christian, pratsam adokvat fran Kitzbuhl, around 50
Maggie, reseorganisator fran Kanada, around 40
Linda, amerikanska, around 25
Richard, engagerad f.d husbyggare fran Maine, har bl. a en appointment pa beromda fistelcentrum har i Addis den 27 april nar vi kommer tillbaks (skall forsoka fa folja med), around 60
Benni, dokumentarfilmare som tillsammans med sin yngre bror Christian kommer att folja oss i hasorna. De har ytterligare fem broder och en syster i aldrarna 14 till 37, hela familjen tydligen engagerad in film and art, genomtrevliga. Till hosten skall hela familjen gora en langre resa tillsammans, som skall bli film.

Etiopien 29 mars Utveckling ?

Lite sankt av en luftvagsinfektion, men annrs fortsatt trivsamt i Addis.
Igar ny lunch pa Ethiopina Hotel med Orvar. Han har sa mycket att beratta. Hans nyktra, osentimentala satt att se pa  saker ar valgorande. Inte det minsta kategoriskt, snarare odmjukt och nyfiket.
Idag satt vi en timme pa hans lilla expedition och filosoferade, innan vi skildes at, for den har gangen.
I gar dundrade de forsta cyklisterna in. De forde ett forskrackligt ovasen, klockan tre pa natten, och vackte hela hotellet. De jag traffat hittills verkar trevliga. Jay, tillsammans med Ewa och hennes son Peter, JJ och Jean, och Maggie.
Trotsar varmen och aker runt pa stan for att fa tag i "Sun of the Seal" av Graham Hancock.
"Lords of poverty" (samma forfattare) var oerhort nyttig lasning for en romantiker. Tveksamt om man ens kan tala om goda avsikter, nar nord aker till syd for att  "hjalpa till med utvecklingen". Hancock ar oerhort insatt, och verkar djupt empatisk. Bland det starkaster i boken ar just hans ifragasattande av vart ovanifranperspektiv. Och de oerhorda skador som var s.k " hjalpverksamhet " har asamkat " utvecklingslanderna ". Rekommenderas.
Val hemkommen far den val ga en match emot Peter Singer och "Den varld du kan radda". (Samtidigt som matchen om invandringen gar vidare...HUMAN 110307)

Etiopien 27 mars Lords of Poverty

Inledde den lediga lordagen pa piazzan. Tre studenter vid bordet bredvid slar sig i slang. Ser framfor mig varningstexten i guideboken: en liten tjanst kan kosta mycket (100 USD). Vi har i alla fall trevligt. Daniel kommer fran Lalibela och studerar data, konstuderande Sami i rastaflator ar fran annu nordligare Mekele medan Johannes fran Addis laser geologi. Smarta grabbar med bra betyg, lysande engelska och gott om flickvanner. Sen kommer forstas forlsaget om guidning. - Sorry guys, busy with my biking today. (Fast egentligen tankte jag: OK, I' ll give you100 US, and you show me Addis from inside ...Men jag foljde mina instruktioner).
Letar mig upp i bergen. Vid varje fik en ny student, men inte lika forsikomna som Daniel.
Dawid, som laser engelska och second degree on litterature, blev nyfiken pa boken jag laste. Sen skrev han ner fyra etiopiska favoriter oversatta till engelska.
Aberas, second degree in common administration, har en syster, som den ensamstaende modern tvingades adoptera bort som liten, till Sverige. Syster Jenny ar polis i Stockholm, pratar ingen amarik, har varit i Etiopien en gang for tio ar sedan. Men syskonen har tat e-kontakt, pa engelska. Aberas drommer (forstas?) om att nagon gang komma till Sverige.

I de branta utforsbackarna kommer kvinnor, unga och gamla, med enorma bylten av ris och ved pa ryggen. Aberas berattar att de kan vandra upp till 25 kilometer med lasten. De har startats nagon rorelse for att de unga flickorna skall slippa detta. Medan de vilar utmed vagkanten far jag prova att bara vedlasten. Overdriver inte, det ar med nod och nappe jag overhuvud taget orkar halla mig uppratt.

Pa vag hem och utfor ligger ett sjukhus. S:t Peters hospital for tuberkolos. Det ar vackert belaget, och betydligt hogre standard an Black Lion. Nar jag kommer in pa garden ar det ett hogljutt gratande, en tb-sjuk kvinna har precis avlidit. Jouren dr Terefene visar runt, bl. a den enda avdelningen i landet for multiresistent tuberkulos, dvs dar vanliga antibiotika inte biter.  Har kan patienterna ligga i upp till ett halvar.

Det blir middag pa ett stalle som guideboken rekommenderat, dar man serverar mat som kan passa en europe. En god och val anrattad fisk, foredomlig service och belevade gaster. Forstar att det later installsamt, eller nagot liknande, men trivs battre pa ett sunkigt pastry.

Idag blir det mindre cykel och mer lasning. En gatuforsaljare lurade haromdagen pa mig " Lords of  Poverty - the power, prestige and corruption in the international aid business" av Graham Hancock (1989). Trodde forst inte det var mer an ett fordomsfullt, illasinnat pahopp. Men den gar inte att avfarda sa latt. Far verkligen anledning att aterkomma till den har skrammande lasningen. Om FN, Varldsbanken, Valutafonden. Om hyckleri, arrogans,okunskapoch vanskotsel. I all valmening ? Tveksamt.

Etiopien 25 mars Basic surgery

Igar var jag asssistent pa operation hela dagen, min kirurgiska debut i Afrika kan man saga. Forst en matstrupscancer, och darefter en s.k hydatid, orsakad av en parasit, i brostkorgen. Genom operationsfonstret, som vi tejpat fast for att det inte skulle aka upp, sag man hundratals anhoriga pa innergarden.
Canceroperationer har betraktas som lindrande, inte botande, ingrepp. Vilket kanske inte vore sa orimligt aven hemma, med tanke pa de nedslaende resultaten. Fast just den har kvinnan, med en mycket begransad tumor, hade jag bra garna lagt ner lite mer dissektionsmoda pa.
I morse madde hon i alla fall utmarkt, dar hon lag pa det som kallas SICU, surgical intensive care unit. Vilket ar en liten oansenlig skrubb, utrustad med basal overvakningsutrustning, efter en donation fran Tyskland. Om en vecka forvantades de anhoriga, pa innergarden, ta over varden.
I dag var det mottagning. Ca trettio patienter pa en och halv timme. Precis som i Ghana fanns det knappast tid att prata med patienterna. Nu var jag mentalt forberedd, och blev inte lika upprord. Vi sag ett tiotal matstrupscancrar, som bara tas om hand har. Utredningen bestod enbart av en vanlig kontrastrontgen, patienterna hade sjalva med sig bilderna i en plastpase. Och bedomningen om det talde operation eller ej, gjordes med en hastig, klinisk, blick, eller vid behov ett lite gangprov over golvet.
Om man forlorar sa mycket pa pa att hoppa over alla vara sofistikerade metoder for diagnostik och bedomning ar jag faktiskt inte alls overtygad om.
Sedan gick vi rond pa alla thoraxpatienter, och pa den var Orvar med. Han gar knackigt, satte sig garna pa sangkanterna, men ar glasklar i huvudet, ofantligt erfaren, och uppfattar utan problem all snabb, mumlig engelska. Och riktigt hogtidsstund, i klass med lunchen pa Hotel Ethiopia.
Efter ronden fick jag artiklar Orvar publicerat genom aren har nere. Bl. a foljde och kartlade han alla cancerfall under en femarsperiod pa nittiotalet. Vilket maste var unikt pa dessa breddgrader.

Annars borjar jag val sa smatt att langta efter cykelkompisarna, som kommer nasta vecka. Men det blir nagra dagar till pa Black Lion.

Etiopien 23 mars Ethiopian Hotel

Morgonen  inleds med rontgenrond. Precis som i Ghana  ar alla debattglada, fast har ar det lite mer lagmalt, och mindre prestige. Darefter foljer en heldag med seminarier om magsackscancer. Kirurgerna under utbildning gor ambitiosa dragningar, sen diskuterar vi olika aspekter under ledning av en aldre kollega. Foredomligt.
Lunch pa Ethiopian Hotel, med Orvar och dr Ayalew (mitt sallskap igar). Vi ar ensamma i den stora, vackra matsalen, omgivna av servitorer som halsar professorn valkommen. Har har han atit samma fiskratt, vid samma bord, i over trettio ar. Man skulle kunna tro att det var hogtravande och stelt. Men vi pratar om allt mellan himmel och jord, njuter av den goda fisken, och Orvar verkar nojd med sallskapet. Av och till blir han tillrattavisad av Ayalew, nar han battrar pa sina etiopiska historier. En oforglomlig lunch.

Etiopien 22 mars Prof Johnson, I presume.

Sa fick jag traffa Orvar Johnson, lundakirurgen som kom hit 1974, och sedan blivit kvar. Han var precis sa pigg och vaken som det stod i Svenska Dagbladet. Men kanske inte riktigt som jag trodde. Han paminde inte sa lite om Hundraaringen, han som smet fran uppvaktningen. Nojd och bekymmerslos, ointresserad av politik, och defintivt anhangare av " det blir som det blir, det ar inte mer med det ".Samtidigt har han hjalpt etiopierna med enastaende mycket kvalificerad kirurgi under sina trettiofem ar har. Bl. a de med en ovanlig form av skrumplever som kommer av Shistomiasis, barn med hjartmissbildningar, karlkirurgi m.m, m.m. I morgon ater vi lunch pa Etiopien Hotel, det har han gjort varje dag de sista (trettofem) aren.
Den overlakare jag foljde under dagen verkade desto mer intreserad av stridsfragor. Medan vi vantade pa att operationsbordet reparerades och att man fick tag i lite syrgas till operationerna, berattade han om sin syn pa influenserna fran vast. Och vad som hander nar man inte rostar pa det styrande partiet. Han har varit i Belgien och USA och lart sig att operera gallor med titthal. Vi ar overens om att det kanske inte ar vad Etiopien behover mest.
Pa eftermiddagen cyklar jag upp till Piazzan, en Mont-Martre-lik hektisk stadsdel, dar man tydligen skall halla  hart i ryggsacken. Av min hotellmor har jag ocksa blivit rekommenderad att ta av guldkedjan runt halsen. Alla gor sitt basta for att skramma upp mig. Det kanske ar bra.
Underbar utforslopa ner till stan. Inte helt fel att aka upp och ner har nagra ganger, och vanja sig vid den tunna luften, innan det bar av mot lalibella nasta vecka.
Plockar fram pannlampan och somnar gott pa den harda sangen.

Etiopien 21 mars Addis Ababa next.

Etiopian Airlines kanske later vanskligt, men jag hade lugnande info fran erfarna etiopienfarare. Och de hade ratt.
Nastan tomt plan till Rom, dar vi mellanlandade. Italienarna respekterar inte handbagagereglerna, utan tar alla sina kollin ombord. Sa de etiopiska flygvardinnorna fick visa prov pa afrikanskt talamod.
Addis flygplats ar verkligen oansenlig, kanns som man landat utanfor Ostersund, eller ar flyttad till flygets barndom. Nagra fa plan star uppstallda pa den maktiga hogplatan. Men doften, den afrikanska, ar inte att ta miste pa.
Efter lang vantan kommer cykeln fram pa rullbandet, valbehallen. Vaxlar 200 US dollars mot 3500 Birr och letar forgaves efter Abba Travel som skulle hamta upp mig. Det blir istallet en pytteliten taxi, men cykeln pa taket. Chaufforen forsoker fa mig att aka till kusinens billiga hotel. Den finten gar jag nastan pa, men erinrar mig alla paminnelser hemifran, att inte vara sa naiv. Tack.
Bor nu centralt pa Lido Hotel. Later kanske suspekt, men det ar ett charmigt familjehotel, med innergard, grindvakt och bade varmt och kallt vatten.Resten av gruppen, med Scotty i spetsen, kommer om en vecka.
Forsta dagen, i varldens nast hogst belagna huvudstad, var verkligen till belatenhet. Tog visserligen nagra timmar att fa till ett lokalt simkort, men om man staller in tempot pa afrikansk vaglangd sa gar det bra. Ethiopian Tele Communication testade mig ordentligt . Nar jag till slut hade ordnat tva fina passfoton, iford lanad slips, kom tjanstemannen pa att en kopia av passet vore ocks[ bra.
Addis ar underbart att cykla i, trafiken ar sansad och det ar hela tiden omvaxlande uppfor och nerfor. Later forstas sa dar romantiskt, och naivt, men forsta intrycket blir '' jag trivs har ''.
I vantan pa passfotona cyklar jag ett litet varv, i den lilla huvudstaden. Plotsligt kanns det bekant, det ar nagot med husen, gatan, eller nagot. Helt slumpmassigt har jag hamnat pa gatan vi bodde 2007.Aker in till hotellet, fram till grasmattan dar vara talt stod uppstallda, och tar en fika pa den valbekanta terassen.Haftig kansla.
Sen blir det en tur till Svenska Ambassaden, tankte de kunde fa veta att jag ar har, och sen backen upp till Black Lion Hospital. Eftersom det ar en '' flytdag  '' springer jag nastan direkt pa en av kirurgerna, som halsar mig valkommen, och sager att vi ses i morgon klockan 08.00 i konferensrummet.
Addis har gott rykte aven kvallstid, men ensam kanner man sig anda inte sa kaxig i morkret. Sa det blir tidigt i sang. En fluga, inga myggor.
Har tagit min Lariam.

Tour |Etiopia

I eftermiddag bär det av till Etiopien. För studiebesök på Black Lion Hospital (Orvar Jonsson). Och cykling till bl.a Lalibela.
Några rapporter skall det bli här på bloggen, om Gud vill.
Annars går det att följa oss på OBR

www.theeconomicsofhappiness.org

Så kom den äntligen i brevlådan ! Filmen som jag väntat på en månad. Med en handskriven ursäkt för förseningen.
Filmen inleds med åtta obehagliga konsekvenser av nuvarande "globalization". Därefter tecknas en konkret  och hoppingivande bild av våra möjligheter att komma ur fällan. Hoppingivande, mycket beroende på att man visar en mängd exempel från olika delar av världen ( inte minst i storstäder) där folk tagit initiativ till en annan ordning. Nyckelbegreppet är localize globally. Localization av såväl varuproduktion, bankväsende och energiproduktion. Många vinnare, några få förlorare - som storföretag och banker.
Alla som tvivlar på nuvarande ordning, eller  kanske snarare alla som misstror våra möjligheter att lösa problemen med ökade klyftor, arbetslöshet, utbrändhet och miljöförstöring med annat än med fortsatt BNP-tillväxt. Se/köp filmen !
the economics of happiness
Kan inte låta bli att knyta ihop det här med invandringsfrågan. 
Kan tänka tanken att SD lockas av tanken på "localizing".  Men som framgår av filmen, det är vårt nuvarande system som alstrar motsättningarna. I "lokaliserade" kulturer har människor med t. ex olika religion inte några svårigheter att jobba sida vid sida. SD har gjort en dålig analys. Men det har alla de andra partierna också gjort !
Skall inte STEG 3 använda det här som arbetsredskap ? Så att talet om andra värden inte stannar vid tomma ord.
(Som man gjort i Californien:Roots of Change study/action-group)

Mycket vill ha mer - 2

En liten blänkare i DN, i skymundan av det (patetiska) utbrottet av kärnkraftsdebatt: Amerikanska miljonärer känner sig inte rika. Fidelity Investements har intervjuat 1000 amerikanska (dollar) miljonärer. 42 svarar att de inte känner sig rika. Genomsnittamerikanen har tillgångar (inkl hus och pension) på 86.000 dollar.
En bra sammanfattning av rådande system. Var aldrig nöjd. Var ständigt misstänksam, lita inte på någon. Kort sagt - fångarnas dilemma.
Fångarnas dilemma
Mycket vill ha mer - 1

Uppsamling

För den som orkar.
Fortsatt diskussion under Tacksam, Det stora problemet och HUMAN.
Invandringsfrågan öppnar dörren till en hel hoper spännande frågor. Bugar och bockar - för SD.

Kalla fakta

Så har då äntligen Kalla Faktas granskning av fetmakirurgin visats (TV 4).
Kan bara konstatera att det rådde en stor enighet på kliniken att det var balanserat, välgjort och välgörande.
Utan tvekan en seger för granskande journalistik, i ett media där det alltid finns ett krav på god underhållning. Det fanns ett gott uppsåt, och ett bra tonläge (Katarina Franck). Det skapar förutsättningar för en fortsatt nyanserad debatt.
Att bjuda in hjärnforskaren Martin Ingvar för en slutkommentar var smått genialt. På två minuter sammanfattade han hela problemet. Att det handlar om en synnerligen "ömtålig" och komplex patientgrupp, som befinner sig i "korsningen" mellan fysisk och psykisk ohälsa, något som vi av hävd är dåliga på inom västerländsk sjukvård. Att okritiskt och i stor skala ensidigt behandla dessa med kirurgi är inte rimligt, det är ingen "snäll" sjukvård. Han framhöll att SOS-studien jämfört kirurgi mot konventionell bantning, men efterlyste att man i större omfattning undersökte möjligheterna att med beteendeinriktad behandling komma till rätta med problemet.
I huvudet på en normalviktig obesitaskirurg.

Filosofiska rummet

Lyssnade på filosofiska rummet. (P1) Om tillväxt - och välstånd. Gunilla Andersson, Kenneth Hermele och Johan Norberg var det som gästade.
Jag trodde det skulle bli högljutt och uppslitande, med lag Andersson-Hermele mot lag Norberg. Istället blev det en hel del samsyn, om det utsatta läget för Moder Jord. Humanekologen Hermele var den klart mest pessimistika, hans betoning låg på anpassning till det mer eller mindre katastrofala som väntar oss. Andersson vädjade till våra "kvinnliga" ansvarstagande sidor, läste upp indianhövdingens vackra tal, "att människan skapade inte livets väv, hon är blott en tråd i den, det hon gör mot väven gör hon mot sig själv", och påminde om att inbyggt i konsumismen ligger att vi aldrig får vara nöjda. Norberg, som skrivit flera böcker om kapitalismens undergörande kraft, har jag följt under flera år. Tror inte det är för mycket sagt att han sänkt tonläget betydligt, att han mellan raderna tillstår att det krävs också andra krafter.
Intressant diskussion, och där var Norberg och Hermele eniga, att Tim Jackson m.fl tenderar att ha en nedlåtande, nästan arrogant, attityd gentemot människors strävan att få det bättre.
Hermele var nog den som bäst representerade "gemene man". Som kan sammanfattas i "uppgivenhet". Han menade att om alla blev veganer så skulle (väldigt) mycket av våra problem vara lösta. För att sedan (uppgivet) anta att det kommer vi troligen inte att bli. Helt enkelt därför att krismedvetandet inte är tillräckligt stort. Det krävs en situation likt den vi hade efter andra världskriget för att vi skall ta oss samman. Alla inser att man får man ta sig samman om huset har rasat, men att långsiktigt underhålla ett hus som fortfarande står upp är inte lika lätt, verkade han mena.
Saknade förstås skarpare angrepp mot nuvarande (penning)system, och framhållande av data som visar att vi trots all matriell tilväxt inte skattar oss lyckligare än vi gjorde på  60-talet. Ordet solidaritet fick inte heller någon plats i dagens program. Men man får väl vara nöjd ändå.

Tacksam

Alltid lika svårt att få ihop det lilla med det stora.
När man ser bilderna från Japan - är det över huvud taget försvarbart att bara leva dagen som vanligt ? Läsa tidningen, cykla en liten tur, äta gott, och sen bänka sig framför melodifestivalen. Samtidigt som vattenmassorna gjort miljontals japaner hemlösa, och nyheterna strömmar in om en hotande härdsmälta.
Å andra sidan - vad kan vi göra ? Och spelar det någon roll om vi bryr oss ? Japanerna är säkert bättre rustade än de flesta att långsiktigt hantera det som hänt. Både matriellt, organisatoriskt och mentalt.

Går in på Läkare utan gränsers hemsida:
Läkare Utan Gränser arbetar nu tillsammans med japansk räddningspersonal på ett evakueringscenter i staden där ungefär hundra människor har samlats. För närvarande är de medicinska behoven tillgodosedda. 
Det finns 90 räddningsteam i området, ett remitteringssystem har upprättats och sjukhusen klarar av att hantera situationen här, säger Dotsu. - Just nu är de största behoven inte medicinska, utan människor behöver tillgång till mat, vatten, filtar och tak över huvudet, fortsätter Dotsu. Under söndagen kommer utvärderingen av hjälpbehoven att fortsätta. Ytterligare 25 medarbetare från Läkare Utan Gränser i Tokyo är beredda att ansluta sig till kristeamet om behov finns.

Sätter in 1000 kronor till MSF. Eftersom de verkar ha en (sällsynt?) god förmåga att bedömma hjälpbehov. Kanske räcker det till några filtar. Och det påminner mig själv om hur tacksam jag kan vara, förskonad som jag är från naturkatastrofer, våldsamma konflikter och envåldshärskare.

Det stora problemet ?

Ser fram emot en fortsatt diskussion med Robsten, om definitionen av en human flyktingpolitik.
Under tiden slår det mig, hur hamnade vi här ? Att vi diskuterar invandring som DET STORA problemet.

Världsbild

Fick frågan, efter Skymningssång, om egna förslag på "ny världsbild". I sann pretentiös anda har jag lovat återkomma efter läsning av "Myten om maskinen" av humanekologen Alf Hornborg.
Men det kanske inte behövs. Går tillbaks till intervjun i  Democrazy Now med Mannfred Max-Neef. Hans grundton är pessimistisk. Men han är oerhört övertygande, inte minst för att han under lång tid lämnat skrivbordet och statistiken. Och han lägger HELA pusslet. Kan verkligen rekommenderas.

Max-Neef duckar för frågan hur vi kan vara så korkade. All this stupidity. So much knowledge, and so little understanding, som han uttrycker det.
Men vi sitter fast i fångarnas dilemma. " Jag vågar inte göra det som jag egentligen förstår (understand) är bäst, för alla, eftersom jag inte kan lita på att andra gör detsamma". Ett dilemma man hamnar i när hela systemet bygger på misstänksamhet, och girighet (greed).
Jag tror Max-Neef är alltför pessimistisk. Det finns en massa understanding, out there. Det gäller (bara !) att komma upp i en kritisk massa, the tipping-point.

Amen.

Fetma

En stor del av vår verksamhet ägnas åt kirurgisk behandling av fetma. Så inte är det konstigt att förväntningarna är höga på vad KALLA FAKTA skall komma fram till/ställa till med i morgondagens program. Granskande TV-program förknippas med hårda vinklingar. Det krävs för att "göra bra TV",  brukar det heta. Det skulle vara glädjande om Kalla Fakta bidrog till en nyanserad diskussion, i ett svårt ämne.
Mina egna funderingar, publicerade förra veckan i Svensk Kirurg.

Den överviktiga dalahästen är från från förra årets utställning på Konstfack

Låt andra veta ?

Rannsakar mig själv, och argumenten för och emot att skylta med goda insatser. Känns kluvet.
Men jag får stå för mitt projekt (NG) . Och går på Peter Singers linje.

Tala om för andra vad du har gjort. Sprid det på alla sätt: i samtal, i insändare och med e-post, blogga. Försök att inte låta skrytsam eller moraliserande, för du är antagligen inget helgon, du heller. Men låt andra veta att de också kan hjälpa till.

Den här gången laddade jag kärran inte bara med Felix österikiska gulash, utan vis av erfarenheten också med en kanna kaffe, en dunk med vatten, en burk Nescafé, socker, mjölk  och kanelebullar.
Tar några varv runt Södermalm, utan att se några särskilt behövande nattvvandrare. Glider tillbaks över Medborgarplatsen, då det dyker upp en äldre kvinnlig narkoman. Hon vinkar glatt och undrar över ekipaget. Jag stannar, får fyr på brännaren, och hon tackar ja till en kopp kaffe och en halv bulla, soppa vill hon inte ha. Hon har diabetes, insulinet strular förstås, en hel bulla kan bli för mycket socker. Hon ser rätt eländig ut, men glad ändå. Härbärge för natten är en oviss fråga. Efter en stund kommer hennes betydligt rastlösare missbrukarkompis, som vill ha två sockerbitar och mjölk i kaffet.
Strax efteråt kommer en nyfiken medelålders man på hemväg från en dålig bio. Soppan låter smaka, och så berättar han den där tråkiga historien som jag hört för många gånger. Om mannen som mår dåligt av skilsmässan, som börjar dricka, har kontakt med psyk. Och sedan förlorar alla möjligheter till delad vårdnad om barnen. Vi provoceras lite extra mitt i den historien, när hundra glada tjejer kommer med sång och fyrverkerier runt hörnet på Medborgarhuset, för att fira internationella kvinnodagen !
Vi tar några kort, jag önskar lycka till i tingsrätten på fredag, och han ger mig sin choklad- Daim från biobesöket.
Det lönar sig att ….. ?

Skymningssång

Lasse Berg har skrivit uppföljaren till "Gryning över Kalahari", kallad "Skymningssång i Kalahari". Den förra handlar om människans ursprung, den senare vill förstå vad som hände sen.
Det är gripande, lärorikt och tänkvärt. Några saker etsar sig fast. Som det märkliga i att människan blir bofast på skilda platser av jordklotet ungefär samtidigt, dvs för ungefär tio tusen år sedan. Och att detta ofelbart ledde till något som var främmande för våra föregångare, som var samlare och jägare, nämligen hierarkier, manlig dominans - och våld. Det finns inga belägg för ond bråd död så länge våra samlade ägodelar "inte vägde mer än sex kilo", som Berg skriver.
Som en röd tråd genom boken går tanken, eller snarare konstaterandet, att människans mest utmärkande egenskap är behovet av social samvaro, av gemenskap. Att vi i grunden är lata, att vi inte vill ägna för mycket tid åt arbete, för att istället få tid att umgås, för att få tid att reda ut eventuella missförstånd, för att minska risken för konflikter.
Berg är optimist. Han har bott stora delar av sitt liv i länder drabbade av fattigdom och konflikter. Men konstaterar att miljontals människor har rest sig ur eländet, främst i Asien, och att vi aldrig haft så få väpande konflikter som idag.
Hans bärande tanke, förhoppning, det blir nästan ett evangelium, är att vi löper linan ut, i vårt behov av gemenskap.
Sista raderna i boken lyder:
Homo Sapiens står inför problem av planetär omfattning. Det kan lösas om vi förmår tillverka ett "vi" som består av hela mänskligheten. Det är inte ett större steg än de vi tidigare tagit. (!)
Världen skall tas på allvar. Men man behöver nog inte vara så himla rädd.
Rädsla är nog ordet. Samtalar vidare med  SD-sympatisören Robsten. Att envetet bita sig fast vid, och vilja isolera, "det svenska" kanske bara är uttryck för  just rädsla.
En bra påminnelse om att det svenska kanske inte är så svenskt kan man läsa om i Anders Johnsons "Garpar, gipskatter och och svartskallar".

Human 1

Inlägg på Flyktingbloggen:

Sten de Geer, advokat specialiserad bl.a. på asyl- och utlänningsrätt:

Genom uppgörelsen ställer sig miljöpartiet i allt väsentligt bakom EUs politik att bygga så höga murar som möjligt mot flyktingar och andra skyddsbehövande. Mp accepterar det ytterst repressiva Stockholmsprogrammet, som anger vad som EU ska genomföra på migrationsområdet under perioden 2010-2014. Det gäller t.ex. att stärka EUs gränsbevakningsstyrka Frontex, att elektroniskt registrera alla in – och utresor från medlemsstaterna, att systematiskt använda visumkrav för att hindra nya flyktingströmmar och att genomföra utvisningar effektivare. En snabbkoll i riksdagstrycket visar att Miljöpartiet i riksdagsmotioner och interpellationer ända fram till att uppgörelsen undertecknades fört en diametralt motsatt politik, man har hela tiden varit starkt kritisk mot EUs politik att stänga ute flyktingar och krävt en total omläggning av denna politik. Nu återstår endast grus och aska av Miljöpartiets humana flyktingpolitik.

Kan någon ge en bra definition av human flyktingpolitik ?
Kan någon ge en bra definition av inhuman flyktingpolitik ?


Svenska akademin:
HUMAN hωma⁴n, l. hu-, adj. -are 

[jfr d., t., eng. human, fr. humain, it. umano; ytterst av lat. humanus, till homo (gen. hominis), människa (se HOMUNCULUS o.BRUDGUM). Formen humain är direkt lånad från fr.]

[HUMAN 1]

1) (i sht i fackspr.) som härrör från l. tillhör människan, mänsklig, människo-; särsk. med. i [HUMAN 1.a]a) som i inre mening kännetecknar en människa, sant mänsklig. 

[HUMAN 1.b]

b) (föga br.) närmande sig bet.: humanistisk.

[HUMAN 2]

2) som visar l. präglas av förstående för l. medkänsla med andra människor, människovänlig, tillmötesgående, vänlig, hygglig, "mänsklig". Human behandling. En human arbetsgivare. Human mot sina underordnade. Värka för en humanare krigföring. 

[HUMAN 3]

3) (†) artig, hövlig. 

Snösolidaritet

Hög tid att komma med en positiv blänkare. Och så förstås lite frustration...
Mitt i Södermalm berättar att snökaoset har lett till att söderborna visat upp sina hjälpsamma sidor. En "lavin" av insändare har strömmat in till redaktionen från tacksamma personer som fått oväntad hjälp.

Henrik Olinder jobbar på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och är expert på kriskommunikaion. Han förklarar att det finns vissa händelser som får oss att bli mer benägna att hjälpa varandra. - Alla påfrestningar skapar gemensamma tankar och känslor och gör det legitimt att att ställa frågor till varandra.
Psykologen Maud Eklund säger att de flesta av oss vill hjälpa varandra i svåra situationer. - Solidaritet är inte ett så vanligt ord i dagens lite narcisistiska samhälle, men de flesta har en förmåga att att sätta oss in i andra människors situation. Det behöver inte finnas någon baktanke med det.


Varför är det lättare att hjälpa en syster i halkan, än en hemlös broder ?
Varför har den solidariska sidan "hos de flesta" kommit i skymundan av självgodhet ?
Skall vi frivilligt utsätta oss för mer "halka", för att bli mer benägna att "hjälpa varandra" ?


New Generosity

Meningsutbyte

Birger Schlaug skriver på nystartade Flyktingbloggen.
Det blev ett meningsutbyte mellan SD och den naive.

Riskbedömning - igen.

Vissa saker skrämmer, andra inger trygghet. Det som skrämmer allra mest, och som får oss att göra  helt felaktiga riskbedömningar, är det som väcker "fasa".

Gallkirurgi är potentiellt bland det farligare vi ägnar oss åt. En ofrivillig skada på den stora gallgången kan innebära men för livet. Det har visat sig att sådana skador oftast uppstår när en erfaren operatör opererar en "okomplicerad galla". Operatören har invaggats i falsk säkerhet, och inte varit tillräckligt uppmärksam på anatomiska variationer. Vi har en rutin att alltid kalla in en oberoende kirurg till salen innan ductus cysticus delas, dvs den "den lilla gallgången" till gallblåsan. Om det råder osäkerhet har man möjlighet att röntga, dvs via en tunn kateter föra in kontrast i gallträdet, och därmed få klarhet i anatomin.
Min egen erfarenhet, av 25 års gallkirurgi, är att jag aldrig haft någon nytta av att röntga patienten under operation. Däremot har det många gånger varit avgörande att diskutera med en annan kollega. Eller inse att just den här operationen kräver extra vaksamhet och försiktighet. Eller inse att man skall överge titthålstekniken (där man ständigt riskerar att bli lurad eftersom man saknar tredimensionellt seende).

I onsdags, när vi hade fyra galloperationer på programmet, visade det sig att vår genomlysningsapparat var trasig, dvs den apparat som gör det möjligt att röntga gallträdet under operation. Skulle patienterna strykas ?
Min uppfattning var att det inte var nödvändigt. Risken för att just de här patienterna skulle råka illa ut var sannolikt mindre, eftersom alla skulle vara extra försiktiga, i röntgenapparatens frånvaro. Den uppfattningen var jag ensam om. Det fanns en stor rädsla för vad ansvarsnämnden skulle säga om något gick snett.
Patienterna opererades utan tillbud, men det uppfattades i efterhand som felaktigt och ansvarslöst.

Jag tror det här uttryck för, bl.a,  en övertro på teknik, och en underskattning av det mänskliga. Det mänskliga goda omdömet. Som ju är en förutsättning, hela tiden, för att man skall kunna verka som läkare. Men trenden är väldigt tydlig, samtal och egna observationer kan ersättas med laboratorietest och röntgenundersökningar. Vad som skrämmer, respektive inger trygghet, har bytt plats. Synd.
På samma tema - 18 november 2006.

- Du kan väl inte bara gå !

Tänk så mycket vanliga, märkliga, beundransvärda människor det finns.
På min arbetsplats har vi en äldre vaktmästare. Han är pratsam, glad och plikttrogen. Igår fick jag veta att han bott i samma lägenhet i hela sitt liv. 62 kvadratmeter, fyra trappor upp, med balkong mot gården. Och tvärs över gatan från sjukhuset. Jag har sett att han borstar trottoaren framför huset, och ibland även putsar fönstret på restaurangen i bottenvåningen.
På eftermiddagen stötte vi ihop på Wirströms Järn, i andra ändan av Folkungagatan. Jag hade tagit en kölapp, och väntade tålmodigt på betjäning. Så inte vår vaktmästare. Han haffade en av expediterna, och berättade, för hela affären, om sitt ärende. Han fick hjälp, och expediten avvek. - Men snälla du, och nu hördes han ut över hela gatan, du kan väl inte bara gå, jag har fler ärenden !
Vill inte  ta kösmitare i försvar, men den här gången värmde det. Han gav röst åt en irriterande känsla. Att vi är  alldeles för lydiga, fogliga, följsamma, tillmötesgående, och fantastiskt villiga att ställa in oss i ledet. 
Har man levt hela sitt liv på samma gata, då vill man ta plats. I alla fall på den gatan.