- Du kan väl inte bara gå !

Tänk så mycket vanliga, märkliga, beundransvärda människor det finns.
På min arbetsplats har vi en äldre vaktmästare. Han är pratsam, glad och plikttrogen. Igår fick jag veta att han bott i samma lägenhet i hela sitt liv. 62 kvadratmeter, fyra trappor upp, med balkong mot gården. Och tvärs över gatan från sjukhuset. Jag har sett att han borstar trottoaren framför huset, och ibland även putsar fönstret på restaurangen i bottenvåningen.
På eftermiddagen stötte vi ihop på Wirströms Järn, i andra ändan av Folkungagatan. Jag hade tagit en kölapp, och väntade tålmodigt på betjäning. Så inte vår vaktmästare. Han haffade en av expediterna, och berättade, för hela affären, om sitt ärende. Han fick hjälp, och expediten avvek. - Men snälla du, och nu hördes han ut över hela gatan, du kan väl inte bara gå, jag har fler ärenden !
Vill inte  ta kösmitare i försvar, men den här gången värmde det. Han gav röst åt en irriterande känsla. Att vi är  alldeles för lydiga, fogliga, följsamma, tillmötesgående, och fantastiskt villiga att ställa in oss i ledet. 
Har man levt hela sitt liv på samma gata, då vill man ta plats. I alla fall på den gatan.