Vissa saker skrämmer, andra inger trygghet. Det som skrämmer allra mest, och som får oss att göra helt felaktiga riskbedömningar, är det som väcker "fasa".
Gallkirurgi är potentiellt bland det farligare vi ägnar oss åt. En ofrivillig skada på den stora gallgången kan innebära men för livet. Det har visat sig att sådana skador oftast uppstår när en erfaren operatör opererar en "okomplicerad galla". Operatören har invaggats i falsk säkerhet, och inte varit tillräckligt uppmärksam på anatomiska variationer. Vi har en rutin att alltid kalla in en oberoende kirurg till salen innan ductus cysticus delas, dvs den "den lilla gallgången" till gallblåsan. Om det råder osäkerhet har man möjlighet att röntga, dvs via en tunn kateter föra in kontrast i gallträdet, och därmed få klarhet i anatomin.
Min egen erfarenhet, av 25 års gallkirurgi, är att jag aldrig haft någon nytta av att röntga patienten under operation. Däremot har det många gånger varit avgörande att diskutera med en annan kollega. Eller inse att just den här operationen kräver extra vaksamhet och försiktighet. Eller inse att man skall överge titthålstekniken (där man ständigt riskerar att bli lurad eftersom man saknar tredimensionellt seende).
I onsdags, när vi hade fyra galloperationer på programmet, visade det sig att vår genomlysningsapparat var trasig, dvs den apparat som gör det möjligt att röntga gallträdet under operation. Skulle patienterna strykas ?
Min uppfattning var att det inte var nödvändigt. Risken för att just de här patienterna skulle råka illa ut var sannolikt mindre, eftersom alla skulle vara extra försiktiga, i röntgenapparatens frånvaro. Den uppfattningen var jag ensam om. Det fanns en stor rädsla för vad ansvarsnämnden skulle säga om något gick snett.
Patienterna opererades utan tillbud, men det uppfattades i efterhand som felaktigt och ansvarslöst.
Jag tror det här uttryck för, bl.a, en övertro på teknik, och en underskattning av det mänskliga. Det mänskliga goda omdömet. Som ju är en förutsättning, hela tiden, för att man skall kunna verka som läkare. Men trenden är väldigt tydlig, samtal och egna observationer kan ersättas med laboratorietest och röntgenundersökningar. Vad som skrämmer, respektive inger trygghet, har bytt plats. Synd.
På samma tema - 18 november 2006.
5 kommentarer:
Dina skalpeller äro vassa.
Inte bara den Du har i handen.
De göra många människor lättade . . .
Och det där genomsyrar det mesta tyvärr. Våra mänskliga förmågor kommer mer och mer till korta till förmån för den fiiina tekniken. Många näsor har rynkats när man lutar sig emot sin magkänsla, en livsnödvändig egenskap byggd på hela livets erfarenheter. Skit är vad det är.
Hej Monica, Hej Eric!
Vi som är överens, bör ta till oss motsättningar, och på en övergripande nivå, bråka om människans ansvar för framtiden, samtidigt som vi ser människorna där de är.
Jo men visst.
Jomen visst, så är det intill dödagar.
Skicka en kommentar