Ord och inga visor

 

Man plockar lite här och lite där, försöker lyssna på alla aspekter och invändningar, värjer sig mot fundamentalister, och är upplärd att gott samarbete bygger på kompromisser. Men mitt i allt det där tillmötesgåendet kan man undra om inte barnet måste kliva fram och säga att kejsaren är naken.

Den här salvan från Nette Enström, Fria T, skall intagas hel och hållen. 
Den borde svida, men den värmer gott.

På vischan som jag kommer ifrån är det skottpengar på oss som önskar privatbilismen åt skogen. I min hembygd försvarar folk sin rätt till bilen med lokalpatriotisk glöd, lika passionerat som de hatar vargen, som om det vore på liv och död.
Och visst är det på liv och död, men vems?
Den svenska bruksortens eller arbetarnas (de som utvinner olja och metaller under vidriga förhållanden) på andra sidan världen? Den svenska landsbygdens (vars jordbruk och självförsörjande verksamheter redan utplånats) eller den redan gravt förorenade atmosfärens?
Ett samhälle – landsbygd eller stad – som endast fungerar om det tillåts förorena och exploatera råvaror och människor i andra samhällen, klasser och kulturer, förtjänar inte att överleva. Det är ett samhälle vars rovdrift måste stoppas.
Det är min bestämda åsikt, oavsett om det innebär att jag måste ge avkall på allt jag är van vid att konsumera. Det är min övertygelse, även om det innebär att jag måste omvärdera allt jag associerar till frihet och god livskvalitet.
Mitt syfte är inte att generalisera eller spela inskränkta huvudstadsbor i händerna genom att förstärka deras fördomar om de som är från landet. Tvärtom. Det är på glesbygden som det arbetas mest för alternativ och ett samhälle post-petroleum: självförsörjnings- och omställningsrörelsen är som störst på vischan, men räcker det?
Ur hållbarhetssynpunkt (som är det mest populära argumentet mot privatbilismen) är inte heller städer hållbara sett till (energi)konsumtion per capita. Hela vårt samhälle är en återvändsgränd som fastnat i den liberala och kapitalistiska idén om vår (både individens och kollektivets) rätt att konsumera på andras bekostnad.
Det måste få ett stopp. Oavsett var vi bor och vilka vi är. Makt och ansvar/skuld hänger givetvis ihop, men allt är också relativt. En arbetare i en svensk lantbruksort är överklass jämfört med en livegen gruvarbetare i Peru. Nord har mer skuld än syd.
Den mesta av vår konsumtion förorenar inte bara, utan är djupt osolidarisk. Att vi konsumerar bananer, kaffe och andra kolonialvaror från andra sidan planeten är ett lika brett och grundläggande problem som bilismen. Ty även rättvisemärkt och grönkapitalistisk konsumtion är i grunden ohållbar och nykolonial. Privatbilism måste naturligtvis bort, jag vill inte trivialisera, men bort måste också allt annat som cementerar världsekonomins koloniala hierarkier. En kultur som bygger på exploatering är inte värd att bevara eller försvara. Ett samhälle som bygger på hänsynslöst utnyttjande av andra människor, djur och natur, förtjänar sin undergång. Så enkelt är det.
Mitt i allt är privatbilismen bara ett av många ting som gör oss till den mest ohållbara exploateringskulturen i världen. Den är ett tacksamt mål att sparka mot (särskilt från stadsbor som tror de lever grönt), men enfrågepolitikens stora dilemma är den förlorade helheten; det oljebaserade samhället är ohållbart i sig, det internationella statssamhället är ojämlikt i sig och den globala världsekonomin är i grunden orättvis.

Vår frihet att konsumera beror på att andra tvingas odla vår mat, producera våra konsumtionsprylar och serva oss med råvaror och arbetskraft. Livegenskap, slaveri och skuldslaveri är bärande delar i den globala ekonomi som ger oss ”frihet”. Vi är ett plundrarsamhälle, tills den dag vi själva börjar skapa vår frihet och inte tvingar andra att slava för oss.

Mer av "barnet":  
God nog för frihet
Andras gränser, våra lagar

Disqus

• Gill
  a