I gemensam tropp åkte hela vår sektion till Belfast för att närvara på britternas årliga möte inom " övre gastro-intestinal kirurgi". Det mesta handlar om övervikt och cancer, i lever, magsäck och matstrupe.
Vi fick känna på irländskt pubtryck, äta fin middag på Titanic-museét och lyssna till vältaliga engelsmän som vände och vred på vetenskapliga sanningar. Inte helt oväntat fastande jag för professorn i kirurgi från Bristol, Jane Blazeby. I flera decennier har hon gått emot (den kirurgiska) strömmen, och försökt lyfta frågan om vad patienterna egentligen värdesätter av det vi gör (patient reported outcomes from patients) . Den charmiga, mulliga moderatorn kunde förstås inte motstå att introducera henne med orden "when will you start doing real science, ha, ha". Det skulle väl föreställa en komplimang, men en sån där som fastnar i halsen.
Hon kunde säkert tagit ut svängarna mer, men det gäller väl att anpassa sig, antar jag. Vilket hennes kritstrecksrandiga kavaj vittnade om. Att som kvinna ta sig fram i en totalt manlig värld är inte lätt. Att i denna manliga värld få gehör för det som brukar uppfattas som "kvinnligt" är en bedrift.
Tids nog får det väl bli ett studiebesök till Bristol. För att se om de verkligen gör så annorlunda, eller om det är det vanliga "kritstrecksrandiga".
3 kommentarer:
Bedriften kanske är ännu större med tanke på att alla redan är frälsta experter inom samma område...
Absolut.
Möjligen har jag varit väl sarkastisk mot (det manliga) kollegiet. Alla är "frälsta" på goda, vetenskapliga grunder, men möjligen har perspektivet blivit lite för mycket doktorns, och för lite patientens. Människor är ju rätt olika ...
Vi har i alla fall rätten att bli sedda som olika individer, även om vi i praktiken fungerar lika.
Lite klurigt det där. Hur man än vänder sig har man motvind någon gång...
Skicka en kommentar