Vi satt på Victoria, lilla salong 7, en trappa ner. In kommer den mångårige biljettförsäljaren och berättar att biljetterna var billiga idag, eftersom biografen firar 75 år i år. Och så lottar han ut några små roliga saker, och två fribiljetter.
Vi är inte mer än femtio personer på fyra rader i den lilla salongen. Och alla blir som barn.
Han plockar radnummer ur en kasse, och spänningen stiger.
- Rad ett, och så räknar han högt och pekar ; ett, två, tre, fyra, nummer fem har vunnit en "klicker". ( En liten pryl man lockar hunden med …).
- Rad 3, nummer ett, två, tre, nummer fyra har också vunnit en klicker.
Och så till sist, fribiljetterna.
- Rad nummer fyra. Där sitter vi. Jag märker direkt att han tänker räkna långt ut på raden, där vi sitter. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nummer nio har vunnit två fribiljetter till "Apflickor". Där sitter Ewa. Och vi blir förstås glada, och tackar.
Det är väl ungefär så det förhåller sig, ungefär så utpekad man är. Tänker jag efteråt. Jag är en av femtio, som haft en osannolik tur. Att växa upp i en trygg miljö, i en del av världen som är befriad från krig, hunger och naturkatastrofer. Och kunna göra precis det jag velat. Det kan på sin höjd vara en av femtio förunnat.
Ska tänka på det när vi löser in biljetterna.
Pay-back-time ?
2 kommentarer:
Att uppskatta det man har är också ett sätt att ge...
Olof. Det var en tänkvärd vändning ...
Skicka en kommentar