Det må väl vara förlåtet, och kanske t.o. med meningen, att man återkommer till samma tema på samma blogg.
Förnöjsamhet är ett sådant tema. En tillspetsad variant, när karaktären brister, är att strypa tillgången. Det är ju en framkomlig väg för all form av missbruk. Så länge vid hade motboken, fram till 1955, var alkoholskadorna en bråkdel av vad de är idag. Och hela fetmaproblematiken bottnar i riklig tillgång på snabbmat och godis.
Bredvid min säng står slavinnan från Dol de Bretagne och bjuder på Non-Stop. Meningen är att hon skall bjuda mina gäster. Men när jag kliver upp på morgnarna är det stört omöjligt att inte ta en lite näve ur skålen.
När jag nu istället väntar med att fylla på fatet tills det kommer någon gäst så är problemet faktiskt löst. Och jag upplever ingen saknad. Eftersom det bara var en dålig vana.
När jag däremot var utan fickkamera under några månader så var det ren och skär saknad.
Hur mycket av all konsumtion, som hela tiden späder på koldioxitrycket, är egentligen bara "dåliga vanor" ?
4 kommentarer:
En intressant fråga. Antagligen är procenttalet väldigt högt, med tanke på hur lite vi egentligen behöver.
Just nu funderar jag på hur stor procent av en medelsvenssons boyta som går åt till olika former av källsortering.
"Så länge vi hade motboken till 1955 var alkoholskadorna en bråkdel av vad de är idag"
Nja och Njej. Det var mer av ett komplext privilegieförhållande som särskilt på landsbygden tog sig former av rent överhetsvälde. Inget ovanligt att prosten eller godsägaren i kommunens nykterhetsnämnd i de små kommunerna som fanns gärna tilldelade generösa ransoner till närstående (det var möjligt att bevilja mer än den lagstadgade ransonen ifall man skulle bjuda till femtioårsfest, bröllop osv) för att själva låta sig smakas på det goda. Misshagliga arbetare på bruket eller godset kunde bli av med motboken under byråkratiska förevändningar medan överheten kunde festa på. Samtidigt hade ogifta kvinnor ingen ranson att hämta, och gifta kvinnor fick mindre än männen. Krogarna som hade serveringstillstånd serverade väldigt tråkig mat (mattvång rådde för alkoholservering så samma ärtsoppa eller fläskpannkaka vandrade ut och in genom serveringsdörrarna), matkulturen delades upp i ett fåtal lyxkrogar i de större städerna som kunde servera hygglig mat därför att efterfrågan fanns medan majoriteten av krogarna urartade till alkoholfixerade serveringar eftersom allt gick ut på att få tag i de begärliga spritdryckerna. Det fanns flera tricks för att manipulera spritkassorna så många gånger (precis som idag...) blev serveringspersonalen rejält berusade efter stängningsdags.
Med den utformningen systemet hade så var det inte något jag skulle vilja ha igen. Vi kan jämföra med grannlandet Danmark som under första världskrigets svältår tiodubblade brännvinsskatterna (även Danmark hade en livlig nykterhetsrörelse, vilket få svenskar tycks kunna tro idag). Där var det de höga priserna som fick konsumtionen av brännvin att sjunka under och efter första världskriget.
Karl.
Stort tack för en initierad kommentar.
Du har förstås rätt i att motboken var ett system med många baksidor, kanske kan man säga att det fungerade dåligt. Totalt sett minskade väl ändå den totala konsumtionen, och därmed alkoholskadorna, som är direkt kopplade till mängden konsumerad alkohol. Så att man i t.e.x Frankrike p.g.a av den höga vinkonsumtionen har sju gånger fler fall med skrumplever.
Motboken var kanske inget lyckat exempel på att minskad tillgång är en väg till ökad förnöjsamhet, eftersom det på olika sätt kunde kringgås och missbrukas. Den danska alkoholskatten kanske är ett bättre exempel. Men principen tror jag håller.
Olof.
Sambandet mellan överkonsumtion och källsortering ?
Skicka en kommentar