Under mina levnadsår har (i stort sett) alla i min närmaste omgivning menat att höga skatter är av ondo. Vilket är lite märkligt, med tanke på att jag varit 35 år i sjukvården, en av hörnpelarna i det skattefinansierade välfärdsbygget. Alla former av skattesänkningar uppfattas som goda nyheter, talet om "världens högsta skattetryck" betyder att vi lever i den sämsta av världar.
Socialistiska Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren har titta närmare på borgerliga Anders Borgs senaste budget. (ETC)
Regeringen har inget stöd för fler inkomstskattesänkningar och parkerar därför skattekvoten på en bit under 45 % framvöver. Det betyder att Borg låter skattesänkningarnas resultat fortsätta öka inkomstskillnaderna. Varje år har skatten för en höginkomsttagare sänkts med över 35.000 kronor, att jämföra med låginkomsttagarens 14.000 kronor.
Lägger man samman de totala summorna dessa skattesänkningar flyttat från gemensam välfärd till privat blir det hisnande siffor. I år är siffran 139 miljarder lägre inkomst till offentlig sektor jämfört med 2006.
Det är väldigt många jobb, väldigt många välfärdstjänster man skulle kunna skapa och väldigt stora inkomstskillnader man skulle kunna lösa med de pengarna. Skattesänkningarna är i själva verket den huvudsakliga orsaken till att arbetslösheten i Sverige får öka. Det hade räckt med 20 miljarder från skattesänkningarna för att rensa bort massarbetslösheten genom offentliga jobb.
Ett annat sätt att visa Borgs verkliga budgetpolitik är att granska hur mycket mindre han satsar på trygghet för barn, sjuka, arbetslösa och äldre jämfört med vad en bevarad skattekvot skulle ha gett.
Det här är så stora siffor att det är svårt att förstå hur den förändringen kan gå så tyst förbi. 69 miljarder mindre till trygghet 2012 jämfört med 2006. Hur kan en sådan siffra försvinna i rapporteringen ?
Borg är en av världens rikaste finansministrar. Bara Norge, och kanske Japan, har en offentlig sektor som har ett större överskott som inte används.
När Borg säger att staten ska ha överskott för att ha i reserv om finansmarknaderna kraschar i Europa är det just denna förmögenhet som kraschar vid finanskris. (Vilket vi såg 2008.) Om man istället investerar pengarna i långsiktiga projekt, järnvägar, byggen, klimatomställning så finns de kvar även vid Borgs famösa "stormvarning".
Det är något som inte stämmer. I ( stort sett ) alla i min närmaste omgivning är ju hyggliga och omtänksamma människor. Dags att jaga ut vänsterskatte-spöket ?
14 kommentarer:
Om vi vågar kräva mindre, blir skatten ganska obetydlig.
Idealisten har talat ? :-)
1-1+1-1 = 0 (ZERO);
http://ericsecher.blogspot.com/2009/10/zero-1-11-1.html
Tror inte det är idealisten. Har märkt att oavsett vilken regering vi har så har stödet för den enskilde minskat betyligt.
Var finns facket, försäkringskassan, a-kasssan, sjukvården osv när man behöver dem?
Kanske är skattesänkningar, för att man ska kunna bygga sin egen trygghet, ett naturligt steg i en opolitisk riktning.
Politik de senaste 25 åren har handlat mycket valfrihet, den enskildes ansvar, att var och en är sin egen lyckas smed. Man kan ju, mycket väl, kalla det för en "opolitisk riktning".
Den stora frågan blir förstås vilken tilltro vi har till politiken, och politikerna ?
Har framfört det några gånger; trycket måste komma underifrån, politikerna agerar bara kraftfullt när den folkliga opinionen är tillräckligt stark. Dvs;fortsatt tro på politiken, men räkna inte med att politikerna har mod att driva utvecklingen. Och skyll inte på politikerna när "det går åt helvete".
Jag skyller inte på någon, men jag har lärt mig att ta hand om mycket själv när det gäller.
Men det är inte alla som kan det, tyvärr. det blir den lilla människan mot etblissemanget.
Jo, vi har vant oss vid att tänka så. Men det går, åtminstone i teorin, att lägga betoningen på att "hjälpas åt". Att betala skatt utan att knorra är ett sätt, det finns många andra.
Min far sa till mig när jag var ung:
"Olof, vilket jobb du än väljer hamnar du bakom ett skrivbord till slut."
Han fick rätt. Nu sitter jag bakom ett skrivbord med skattepengarna.
Betalar gärna mer skatt om det hamnar nära "brukarna" och inte bakom skrivborden...
Standardskälet till varför "man" är avig till skatter är alltid att de förskingras i byråkrati, att nyttan inte motsvarar uppoffringen. Samma resonemang/attityd återkommer när det handlar om hjälp till fattiga länder. Är man inte HELT säker på att VARJE krona når fram, då är man skeptisk.
Jag tror faktiskt det här är dimridåer. Ett sätt att klä egoism i något som låter rumsrent och förnuftigt.
Självklart skall man eftersträva att pengarna gör nytta. Men det viktigaste är grundinställningen; att den som har mer än tillräckligt möjlighet vill dela med sig.
Är det tråkigt, är det ett nederlag, att sitta bakom skrivbord ? Bekvämt, mycket uppskattning, vad kan man mer begära ?
Betongidealisten
Det är tråkigt att fastna bakom ett skrivbord, men eftersom jag sitter där har jag valt det själv så det funderar jag inte så mycket på.
Jag kan säga det igen: Jag har inget problem med att betala skatt eller att betala mycket skatt. Mitt problem är att utlovade förmåner i samhället inte går att lita på. Väntar på efterundersökningar på 2 operationer jag gjort som antagligen inte blir av, när jag höll på att bränna ut mig på ett tidigare jobb såg jag varken fack eller arbetsmiljöverk.
Mitt problem är således inte skatten utan samhällets tomma ord.
Nu har jag byggt ett liv där jag drastiskt sänkt mina levnadskostnader. Den bästa skatteinvesteringen jag gjort...
Dags att vända lite på steken ? Om medborgarna förväntas leva efter någon slags omsorg-om-andra-kod så skall förstås detsamma gälla den som förvaltar skattemedel. Att inte göra det blir bara en annan variant av att inte-bry-sig.
Till slut kanske man landar i det som låter lite gubbigt; ansvarskänsla ?
Tilllbaka till Ehrenbergs konstaterande;
Lägger man samman de totala summorna dessa skattesänkningar flyttat från gemensam välfärd till privat blir det hisnande siffor. I år är siffran 139 miljarder lägre inkomst till offentlig sektor jämfört med 2006.
Det är väldigt många jobb, väldigt många välfärdstjänster man skulle kunna skapa och väldigt stora inkomstskillnader man skulle kunna lösa med de pengarna.
Rätt eller fel ??
Ett litet räknefel:
Av det som tillförs till handeln kommer 25% tillbaka till staten som moms, men det är försumbart i helheten.
Ju mer pengarna snurrar i systemet desto mer tjänar staten. Ungefär som att man kan höja BNP genom att paja rutor.
Vad är konstruktiva pengar och vad är destruktiva? Vad ger egentligen tillbaka i ökad välfärd för alla och vad är det som bara är kostnader för att upprätthålla nivån?
From my point of view it´s all about generosity. Not about siffror.
ooooops, då var vi oroväckande nära Bill Gates igen :)
Mer skatt kan höja läkar- och rektorslönerna, så de kan betala den höjda skatten. Jag behöver inte högre lön och kan betala mer skatt, så vad har jag för rätt att uttala mig egentligen.
Det handlar inte om höjd eller sänkt skatt, det handlar om att hitta den lilla människan i systemet, och precis som med utlandshjälp, ge dem möjlighet att klara sig själva.
I rest my case...
Skicka en kommentar