Jag vill tro att jag är en sann anhängare av jämställdhet, och förstår att det är en bit kvar dit.
Men Malena Jansons recension (full pott, liksom i DN) av Lisa Ashans "Apflickor" är utmanande, för en man.
Hon redogör inledningsvis för SF:s Rookiesatsning på oetablerade filmskapare, där den femte och sista öronmärktes för en kvinnlig regissör. Så långt är jag med.
Men avslutningen:
Resultatet blir närmast en parodi på traditionell kvinnlig underkastelse som framstår just så tragisk som den verkligen är men som man sällan höjer ett ögonbryn inför eftersom man är så van vid åsynen av ålande unga flickor i leopardbikini.
Tro mig – Apflickorna hade inte kunnat göras av en man. Och inte heller av någon annan kvinna än Lisa Aschan, för den delen.
Försöker komma på varför den där slutklämmen känns så provocerande. Det går inte så bra. Mer än att uppgivet konstatera att en manlig recensent aldrig hade tillåtits skriva att XX-filmen "hade inte kunnat göras av en kvinna".
7 kommentarer:
Jag tycker det är provocerande att man kvoterar. Låt de bästa människorna få platserna.
Just det bäddar lite för idiotiska recensioner.
Man blir allt lite sugen att se filmen också, bara för att få rätten till en åsikt...
Olof.
En annan sade:
"Det behövs en form av kvotering, för att de bästa kvinnorna ska få en chans! Annars håller gubbarna varandra om ryggen!"
Låt bästa människan få jobbet funkar om alla har samma chans. Så är det inte. Manliga nätverk är inte att leka med.
Det finns förstås massor av män som har rik erfarenhet av underkastelse och förnedring.
Och det finns alldeles säkert män som har inlevelse och förståelse nog att skildra kvinnors underkastelse.
Och det finns alldeles säkert kvinnor som har inlevelse och förståelse nog att skildra mäns underkastelse.
Malena Johanissons slutkläm känns som ett steg tillbaks. Som om syftet var ombytta roller, snarare än ökad jämställdhet.
Se filmen - jag det är nog ett "måste". Allra helst nu :-)
Om man kvoterar kan man ju aldrig vara säker på att man är tillräckligt skicklig. För mig är det detsamma som att erkänna att kvinnor inte är bra nog, och därför ska särbehandlas. Eftersom jag är man, väger mina ord lätt i debatten, men kvoteringar har en tendens att motverka sitt syfte.
Jag håller dock med om att det existerar det ni kallar ett "gubbvälde". När man ser moderna tjejer ta för sig, är jag säker på att detta är en självdöende företeelse.
Jag hoppas verkligen att jag slipper kvoteras till något i livet.
Jag vill helst se på frågan om genus som ett av många exempel på otillbörlig makt. Som alltid skall ifrågasättas.
Men nu är vi inne på (en favorit ?) i repris:
http://ericsecher.blogspot.com/2011/07/vilse-i-pannkakan.html
Eric: "Ökad jämställdhet" som du efterlyser är ju i princip "begränsad jämställdhet" ty någonstans ska ju jämställdheten i så fall inte drivas fullt ut. Det blir en asymptot som kommer nära "full jämställdhet", vilket jag antar att du var ute efter.
Apropos det Olof skriver, går vi efter normalfördelningskurvan vad gäller begåvning så vet vi att av hundra människor är fem st extremt begåvade och fem st extremt obegåvade (95%-intervallet täcker från medelvärdet till +-2 standardavvikelser ifrån). Utifrån denna kunskap kan vi säga: Vi vet att vi har ett antal riktigt begåvade och ett antal riktigt obegåvade. MEN när vi anställer 50 av 100 personer kommer vi i praktiken inte kunna göra någon skillnad på nummer 37 och nummer 67. Det enda vi kan säga är att de flesta människorna (90-95 är precis lagom begåvade. Man måste hålla i minnet att de bästa och de sämsta alltid är i minoriteter i befolkningen.
Karl,
Att tala om "ökad jämställdhet" istället för "full jämställdhet", är väl ett uttryck för en slags realism, och en farhåga att "nolltoleransmål" passiviserar mer än det stimulerar . Men visst, du har rätt.
Kvotering är svårt. Jag ser det som en nödlösning. Och egentligen ett uttryck för uppgivenhet, och liten tilltro till "den goda viljan". Och konsekvenserna kan bli de som både du och Olof framhåller. Men kvar står de aktuella förutsättningarna; att kvinnor bara p.g.a av sitt kön inte har samma chans.
Sen kan man vara optimist som Olof, och tycka sig se snabba förändringar i rätt riktning, utan kvoteringar.
Man kan också vara kvinna och tycka att det egentligen inte är något stort bekymmer. Påfallande många kvinnor vill (för död och pina) inte kalla sig feminister.
Hua, hua, så svårt det blev.
MEN, det här inlägget handlade om att män, som åtminstone tror sig bejaka full jämställdhet, känner sig kränkta när de betraktas om ofullkomliga på ett område som måste betraktas som synnerligen allmänmänskligt; att kunna skildra känslan av underkastelse och förnedring. Nästan, inte riktigt, samma kränkande känsla som infinner sig när frågan om hur vårdnadstvister avgörs förs på tal.
Skicka en kommentar