Som man tänkt sig

Några få dagar sticker ut, på grund av sorg eller lycka, men de flesta är vanliga dagar. Och ändå inte, om man tänker efter.
Idag var det vinter för första gången i år, jag övergav mina tanker på cykling och begav mig ut på stan efter litteratur om Rwanda, landet mitt i Afrika som försöker försonas med sin blodiga historia. Söderbokhandeln, Akademibokhandeln, Stadsbiblioteket vid Medborgarplatsen, alla gick bet, det blev tunnelbanan till Sergels torg. På "plattan" blir jag stående mitt i en klunga av kurder som trotsar vinter och snö för att hedra mördade kamrater, kvinnan som talar gör mig till kurd på nolltid. Tar några kort, och vänder mig om. Där sitter någon i rullstol som jag känner igen, hon säger detsamma. - Du har opererat mig, men jag mår inte bra. Hon får hjälp av sina vänner att tolka, vi försöker reda ut, jag föreslår ett återbesök. - Jag har tid till dig på måndag, nu på måndag ! - Va bra, då ses vi !
Jag lånade boken Hundra dagar (om folkmordet i Rwanda) på Kulturhuset. Men det var den kurdiska kvinnan som var dagens behållning.
Hur ofta blir det som man tänkt sig ?