Lissabon

Bobo Karlsson har skrivit två böcker om sina 24 favoritstäder, SvD bad honom välja en framför de andra. Det blev Lissabon.

Lissabons sorgset ljuva musik, fado, är som en en aldrig besvarad längtan, en attraktiv smärta, ett slags hopp blandat med att ständigt vara förmsådd. Fadon är för Lissabon vad tangon är för Buenos Aires och bluesen för Chicago.. Det finns hela tiden en isolerad känsla; vi som blev kvar. De som inte fick ihop till sitt uppehälle har gett sig av för tusen, hundra eller tio år sedan. Precis som på Irland finns ett övernaturligt lugn. Fjärran från svenskt förnuft, fransk cynsim, amerikansk optimism och tysk logik är det istället som om livlig fantasi och mirakel, tillfälligheter och tur uppmuntras, inger hopp om att man ska kunna ta sig ur den eviga röran. Ett eventuellt armod har alltid dolts av en stark värdighet, förtryck har besvarats med fromhet.

Dit vill jag komma.

BILD : Tito & (fado) Mariza