Idag har jag varit på stadsvandring, med nära och kära från Schweiz.
Stod en god stund och tittade på ett uppträdande i Sergelgången, strax innanför plattan. Inte för att det var särskilt bra, det var det inte, utan förundrad över hur många som stannat till. En vuxen man och hans elvaåriga son (?) gjorde sitt bästa för att efterlikna Michael Jackson. Mannen var duktig, men verkade stressad och nervös, skall erkänna att han gjorde ett påtänt intryck, pojken verkade rädd och tvingad, det kändes beklämmande. Var det därför så många stannat ?
Kom att tänka på två killar i 18-årsåldern som stod i Götgatsbacken häromdagen. Om jag varit skivproducent så hade dom haft sitt kontrakt idag, så bra lät det. Publik ? Nej, inte en kotte stannade.
Det finns ett U-tubeklipp från en tunnelbanestation, där en världsberömd violinist sitter och spelar på sin fiol, värd miljoner. Alla passerar utan att ta notis, förutom något enda barn.
Vad är det som får oss att reagera ? Vad är det som får oss att blunda ?
Den frågan känns rätt i alla möjliga sammanhang. T. ex riskuppfattning :
Åh vilken fasa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar