Mansdiskriminering ...

Lyssnar på Nationaldagsmorgon i P1, samtidigt som jag läser Nina Björks artikel om (dansk) sexism. Det är sällan bra att göra flera saker samtidigt, men den här gången var det inte helt fel.

Istället för att fira uppehåller sig programmet, inte oväntat, vid vårt kluvna och reserverade förhållande till bemärkelsedagen. De inbjudna har olika infallsvinklar, varav en hakar i Nina Björks artikel.  Programledaren undrar vem som hade rätt i vårens REVA - rasism debatt, Jonas Hassen Khemiri eller Jasenko Selmovic. Jonas levandegjorde den strukturella rasismen, Jasenko kontrade med att varna för överdriven offermentalitet. Man verkade eniga om att ingen kunde avfärdas, och provsmakade på tanken att det  inte behöver vara någon motsättning mellan ståndpunkterna, att de kan samsas sida vid sida. Kan detsamma sägas om jämställdhet å ena sidan,  och kvinnlighet/manlighet å den andra ? Det har jag funderat länge på.
Läser Björks artikel flera gånger , men får  inte riktigt svar på frågan om det över huvud taget är meningsfullt att tala om manligt och kvinnligt, eller om det bara är konstruktioner som ytterst syftar till att vidmakthålla en maktstruktur, på samma sätt som rasism. I det ena fallet är det könet som definierar underlägsenhet, i det andra hudfärgen.

I den sista delen av artikeln skriver hon:

Nörmark målar upp en bild av Sverige som ett land där feminismen har segrat, och han tror att en sådan seger skulle innebära att kvinnor nu fötrycker män här. I Sverige har vi enligt honom, skapat ett samhälle "på kvinnors premisser", vi har "infört kvinnliga värden som kulturell norm och aktivt kuvat det som män sätter värde på", vi har fråntagit männen "deras lagenligt uppnådda privilegier" och vi "jagar män utifrån deras sexualitet".
Jag kan lugna dig, Dennis Nörmark. Inget av detta har skett. Vi lever i samma kapitalistiska ekonomi som ni, i samma liberala samhälle som ni. Det innebär - som varje materialist vet - att det ställs samma krav på oss som på er, att det ekonomiska systemet sprider samma normer här som hos er. De kraven och de normerna handlar om just det som Nörmark kallar "manligt", dvs en beredskap och förmåga hos den enskilda att vara ensam och stark, att konkurrera ut sina medmänniskor (som skolelev, som arbetstagare, som företagare, som bostadsköpare), att med vassa armbågar slå sig fram mot toppen av hirarkin. Solidaritet och rättvisa får stå tillbaka för konkurrens och ökade klyftor.
Huruvida man tycker att detta är bra eller dåligt har inte att göra med vilket kön man har, utan med vilken politisk dröm man bär på. Inte heller feminsiter är är ense om hur vi ska förhålla oss till denna poltiska och ekonomiska utveckling; vissa av oss kämpar för kvinnors rätt att konkurrera på lika villkor som män i ett samhälle där ekonomisk tillväxt är övergripande mål, vissa av oss önskar ett helt annat samhälle. Men att vi feminister skulle "vunnit så in i helvete" stämmer helt enkelt inte.
Det som möjligen stämmer är att vi lyckats uppnå en lägre toleransgrad för sexism i Sverige än i Danmark. Att talande påklädda män betraktar och kommenterar  tysta, naka kvinnor ser vi inte som ett "föregångsbeteende" för oss att ta efter. Den historien är urgammal och den har funnits, och finns forfarande, även hos oss. Om den är mindre accepterad här idag än den är hos er är det resultatet av feminsistisk kamp. Jag är övertygad om att många av mina danska systrar ser detta som en framgång.
För detta är ju också en fråga om makt, vem ska ha rätt att avgöra huruvida objektifiering av kvinnokroppar i offentligheten ska ses som förnedrande sexism eller som ett härligt bejakande av könskillnader. Jag hävdar min rätt att kalla det för det förstnämda. Och ja, Nörmark, det beror delvis på att jag som kvinna ser mig som ett offer för den sexismen. Ser mig som ett offer eftersom jag är det - att vara ett offer är inte som du tror något som den enskilde fritt väljer att vara eller inte vara. Däremot är jag ett offer som vägrar acceptera handlingen som gör mig till ett offer.

Instämmer. Men jag sitter kvar med min fråga, om vi huvud taget har anledning att prata om manligt och kvinnligt. Det närmaste svaret jag kommer är :

Betonandet av skillnader mellan könen har aldrig stått i jämställdhetens tjänst. Jag hittar inga argument för att det skulle göra det idag heller.  

Det är säkert så. Eftersom de som framhåller skillnaderna nästan aldrig är de som vurmar för jämställdhet. Men återigen, finns det några skillnader ?

Jag drabbas av en skrämmande tanke, nämligen att jag egentligen tänker som Nörmark, att jag inte heller är för jämställdhet. Enda skillnaden är att jag skulle önska att kvinnor fick styra den här världen. Eftersom jag lever i tron att det där som Nina räknar upp (beredskap och förmåga hos den enskilda att vara ensam och stark, att konkurrera ut sina medmänniskor, och att  solidaritet och rättvisa får stå tillbaka för konkurrens och ökade klyftor) inte vore lika möjligt i en värld styrd, och präglad, av kvinnor.

Onkel Olof kommenterade ett tidigare inlägg om intelligens (Att välja (bort)) , med samma förskräckande budskap på slutet, med : Mansdiskriminering … 
Den gången duckade jag helt, och så kanske det blir igen, eftersom "antingen eller" alltid bjuder emot. Bättre då att hänvisa till andra, som lyckas nyansera, som Eva Moberg, Elin Wägner, och Tao Te Ching (vers 28) :
De första fotstegens moder.
Jämställdheten har bara ytligt påverkat värdesystemet.