Grupperingen Syriens vänner har enats om vapen till den stridande oppositionen. Läser deras förklaring (DN) :
Mer våld är nödvändigt för att uppnå rättvisa.
Vapen till rebellerna är nödvändigt för att tvinga fram regimen till förhandlingsbordet.
Det är lätt att tro på icke-våld som metod att möta en förtryckare, på det sätt som Gandhi och Martin Luther King gjorde. Det är svårare att tro på icke-våld för att möta t.ex Hitler. Var går gränsen för när man inte längre vänder andra kinden till ?
Skulle vilja höra en helgjuten pacifist förklara varför även den här konflikten kan/ska lösas utan mer vapen. Birger Schlaug kanske ?
PS. Det här inlägget intresserar sig inte för om USA och deras allierade har egna intressen i konflikten (troligen), eller om bilden av den onda regimen och den goda oppositionen är förenklad (troligen), utan bara hur långt man kan hävda icke-våld som princip.
Wikipedia
3 kommentarer:
"Visa mig den våldsverkare som är framgångsrik och jag ska göra honom till min mästare" (eller så).
Man får inte se till snabba och enkla lösningar om man vill skapa något bestående...
Eric, pacifist är ett så stort ord att jag inte riktigt kan identifiera mig som sådan. Jag tror inte på våld som lösning, jag tror inte ett dyft på militära lösningar, men vem vet hur man kan reagera om man själv skulle utsättas för att familjen utplånades av en drönare eller av terror?
Gandhi skrev brev till Hitler, ville träffa honom och diskutera, få honom att tänka längre. Jag har brottats med detta...
Icke-våld kräver civilt kurage. Har vi så mycket civilt kurage att vi vågar ställa oss i vägen när - symboliskt - tanksen kommer körande?
Det har skrivits hur mycket som helst om pacifism, har läst en del av det - håller för det mesta med de som definierar sig som pacifister, men, likt förbaskat, tycker jag ordet är för stort för att definiera mig själv som sådan. Trots att jag läst Elin Wägner, som för övrigt också hade svårt att verbalt definiera sig som sådan eftersom det omsatt till praktisk verklighet kräver så mycket.
Jag tror att det är bra om enskilda länder faktiskt avrustar, att några måste gå före, lägger resurser på civila och humanitära internationella insatser. Jag tror att Sverige är ett land som skulle kunna göra det.
Birger,
Kommer att tänka på vad KG Hammar sa häromdagen i Tankar för dagen. Om att vi kanske inte behöver vara så rädda för de stora orden, inte skämmas för att inte kunna stå upp hela vägen. De stora orden ("jag tror att fred är möjligt" var hans exempel) hjälper oss att hålla rätt kurs.
http://ericsecher.blogspot.se/2013/06/tankar-for-dagen.html
Skicka en kommentar