För alla oss som inte kommit så långt i mognadsprocessen, och insett att tävling och konkurrens skall bytas ut mot lek (läs Realist), så är Lena Anderssons funderingar tänkvärda (Doping som rättvisa).
När Lance Armstrong till slut kröp till korset blev han skurk för hela slanten. Men L.A (!) pekar på flera aspekter, som sällan framhålls.
- Att dopa sig betyder inte att man slipper träna. Tvärtom.
- Att dopa sig är ett (fåfängt) försök att tävla på lika villkor.
- Att dopa sig gör man för att andra tvingar en.
Ser fram emot hennes fortsatta analys, som utlovas när cyklisterna i årets upplaga av dope-de France närmar sig de branta bergen :
Få fenomen ställer så stora frågor på sin spets som elitidrotten. Vad är det egentligen vi mätt, korat och fått reda på när segraren hyllas på podiet ? Mer om det när klungan närmar sig Mont Ventoux och Alpe d`Huez.
De allra flesta villospår och galenskaper kan förklaras med Fångarnas dilemma. Även doping ?
( Jag har cyklat de 21 kurvorna/virages uppför Alpe d´Huez tre gånger, och kan försäkra - det är mördande .. klart man ser fram emot en förklaring ..)
2 kommentarer:
Svaret på din förklaring är Självkänsla.
Den som besitter den jämför sig inte!
/ Realist
Ja, så är det säkert.
Problemet är om man har en "sked med hål i" … :
http://www.blogger.com/blogger.g?blogID=37250272#editor/target=post;postID=4126607193222114557;onPublishedMenu=allposts;onClosedMenu=allposts;postNum=21;src=link
Skicka en kommentar